Välkommen till GAMLA ARKIVET!

Har du tröttnat på att läsa gamla inlägg är du välkommen att klicka dig in på:
 
lingonren.se 
 
och ta del av alla mina nya inlägg!
 
 

En dag i stallet!

När man är ledig både en måndag och en tisdag kan man alltid passa på att njuta av naturen medan halva Sverige befinner sig på jobbet. Hugo, hunden jag är dagmatte åt, fick följa med till stallet båda dagarna. Bada i lerpölar och äta på stubbar är väl ungefär det bästa man kan göra som hund. Alexandra blev också medsläpad och fick rida på Sofia, så nu är både hund och häst motionerade! 
 
Orkade inte släpa med mig stora kameran, så ni får nöja er med mobilbilder!
 
 
 
 

Känslan av att vara frisk

Det är något visst med hösten. Jag tycker om hösten. Jag tycker om regn, lukten av blöt mark och jag tycker om trädens färger. Jag tycker om temperaturen - jag lider inte även om det är sol. Dygnets ljusa timmar är lagom för min del, min dygnsrytm blir naturlig och behaglig. Samtidigt är det en årstid då jag brukar få lite extra energi. Känna mig allmänt bra och vara lätt motiverad till allt. 
 
Inte nog med att det är höst så börjar jag också bli frisk. Inte frisk från någon envis förkylning, utan frisk i kroppen. I så många år har jag haft en kropp i total obalans. Humöret har pendlat, motivationen har pendlat och orken har pendlat. Utöver det har jag fått lida av halsbränna, oregelbunden sömn, trötta leder, illamående och huvudvärk i flera år. Det har varit en del i vardagen på ett sådant sett att jag trott att det varit normalt. Sedan kom ju då helvetesåret. Dvs det senaste året. Då kroppen slog bakut, skenade åt alla håll och kanter och ingenting blev riktigt bra. Ingenting blev som det skulle. Allt blev bara väldigt, väldigt fel. Vikten skenade, huden krackelerade som en mosaiktavla av bristningar, kroppsdel efter kroppsdel fylldes med vätska, orken försvann helt, motivationen likaså. Kronisk huvudvärk, daglig halsbränna och mensen försvann. Vårdcentralen hittade inget "onormalt". Hur man kan kalla mitt mående normalt existerar inte ens i min vildaste fantasi. Runt 30-35 kg gick jag upp på mindre än ett år, utan att vräka i mig mat.
 
Under sommaren fick jag nog. Samtidigt som jag kämpade med jobb och obotlig trötthet gav jag mig på att vara petnoga med kosten. Inte ett gram för mycket av något - och inget onödigt. Det resulterade i en arg kropp som gick upp två kilo till. Började ge upp, hata mig själv och undrade hur det kunde bli så tokigt. Men det var ju inte helt och hållet mitt fel. Jag åt ju som jag blivit lärd - miniprodukter, processad mat som gått igenom så många led till näringsfattighet att kaloriinnehållet knappt existerade. Konstgjord mat kan man nästan kalla det. Konstgjord mat som min kropp inte tål för fem öre. Trots att jag mängdmässigt inte åt för mycket - slog det bakut. 
 
En dag lyckades mormor, efter ungefär fem års tjatande, övertala mig att prova LCHF "åtminstone några veckor". Jag hade gett upp så till den grad att jag inte orkade kämpa emot mer. Nästa vecka har det gått 8 veckor sedan jag rensade ur mitt liv på processade produkter och började äta "ren mat". Det har lett till att överskottsvätskan, huvudvärken, halsbrännan och illamåendet försvunnit. Jag sover normalt, är full av energi, mensen är tillbaka utan medicinpåverkan (!!!) och bristningarna har börjat blekna. Det är helt knäppt hur man på två månader kan gå från sjuk till en uppenbart sund och glad kropp som börjar anta en form som är normal på riktigt. Inte inbillat normal. Det är så här det ska vara. Det är så här det ska kännas! Ingen ständig kamp mot mig själv, ingen ständig kamp för att orka med en normal vardag som inte är extrem åt något håll. ÄNTLIGEN!
 
Jag är inte fanatisk på något vis. LCHF är nog en stor del i min nuvarande viktnedgång, men friskheten kommer nog framför allt av att jag äter rena produkter. Det är en bonus jag fått av att vara noga med vad jag stoppar i mig - för att undvika onödiga kolhydrater väljer jag automatiskt produkter som gått igenom så kort process som möjligt. 90% av det jag äter är ekologisk basföda. Kött, grönsaker och fetter som inte är fulla av konstgjorda ämnen. DET gör min kropp glad. Riktiga produkter gör min kropp frisk.
 
Det finns inget som gör mig så glad som den återfunna energin. Energin som gör att jag orkar ta hand om både mig själv och mina djur. Jag är tacksam och glad. Tacksam över den fantastiska årstiden, min glada kropp och en fungerande kost! 
 
 

Råttmaestro, lokalkändisen o.s.v.

Att jag skulle hamna på film i kkuriren var väl kanske inte vad jag förväntat mig när jag åkte till jobbet i morse. Inte hade jag förväntat mig att få en tillfällig, extra familjemedlem med mig hem heller. Tänk så det blir ibland!
 
Råttan är Katrineholms nya lokalkändis! Den har fått ett namn, men det kommer i alla fall jag att hålla anonymt tills vidare. Om den sprungit bort eller helt enkelt blivit dumpad går inte att svara på, men råttan är tunn, tufsig och enormt kelsjuk. Just nu ligger den på en filt i en låda i hörnet av min säng och pustar ut, det har nog varit tufft de senaste dagarna - först äventyr utomhus, sedan tillfälligt boende i hundbur hos polisen och efter det en bilfärd i bur och nu ett nytt hem. Hur länge detta hem varar återstår att se, infinner sig ägaren får den komma tillbaka dit. 
 
Fantastiskt söt är den i alla fall!
 
Artikeln i Katrineholms Kuriren kan ni läsa här:
 
http://kkuriren.se/nyheter/katrineholm/1.2688164
 
 
 
 
 

Dagens middag, och allt vad det innebär

Jag hade ett pass med min PT inbokat för idag. 
 
Och herrejävlagud vad musklerna grät i kör, kan jag tala om. Efter en helg med tjurrus, lastpallsflyttande och rännande i skogen med hundar var musklerna inte sitt piggaste jag. Träningsbakis kanske man kan kalla det? 

Trots det satte jag mig på min oväxlade skrotcykel och cyklade 6 kilometer nu under kvällen. Men det var mest för att jag ville inviga den nyhöjda sadeln. Med grannen och hans skiftnyckel till hjälp (jag äger bara en skruvmejsel och en morakniv så jag är så sjukt osjälvständig när det kommer till.. cykelmeck och sådant) höjdes sadeln till normal höjd. Det betyder alltså att jag inte längre cyklar omkring och ser ut som valfri nybliven artonåring som precis fått sin första riktiga lön och spenderat den på sprit och sedan valt att sno första bästa femårings cykel utan stödhjul.
 
Hur som helst. Jag har ätit idag också. För sådant bör man tydligen, annars dör man. Första kotletten sedan cirkus tio års uppehåll från kött (och nej, jag vet inte ens varför jag börjat äta kött, men jag kan försäkra er om att jag är sjukt noga med ursprung och kvalité!) serverat med en finfin salladsblandning bestående av maché, ruccola, tomat, rödlök, svarta oliver, fetaost och gröna ärter. Såsen är ICAs vitlökssås, riktigt god och innehåller bara 0,5 kolhydrater (det vill säga ännu en sås att skriva upp på listan över bra lchf-såser!). 
 
Måltiden fick fem av fem kotletter. Mums!

Och för den som absolut vill ha ett recept:
 
Stekpanna. Smör. Stek kotlettjäveln. Klart. 
 
 
 

Favorit i repris

Alltså. Det är bara två år sedan. Men herregud. 
 
I have no words for this. 
 
#Skaldjursproduktion
 
 
 
 
 
 
 

There's soup everywhere

Så, jag handlade igår. 
 
Lök och köttfärs och lax och grädde och annat som kan vara bra att ha kylskåpet. 
 
Sedan använde jag lök och köttfärs och lax och grädde och annat som kan vara bra att ha till att göra en sisådär tio liter soppa. För det är ju bra att ha tio liter soppa hemma. Om man blir hungrig. Eller om alla mataffärer brinner upp inom en vecka så man inte kan handla mat. Hur som helst, jag insåg att jag inte hade någon soppslev. Så det tog ungefär trehundra år att sleva upp soppan, och hälften hamnade utanför. Så jag köpte en soppslev. Nu är mitt liv som soppätare komplett. 
 
Cirkus nio liter kvar. Det går framåt.
 
Jag är ledig idag (no shit sherlock, det krävs minst två dagars ledighet för mig att ens komma på tanken att laga tio liter soppa) och precis hemkommen från veckans massage. Igår hade jag dessutom benpass med min PT på gymmet, så dagen består av en kombination av kan-inte-sätta-mig-på-toaletten-träningsvärk och spaghettiarmar. Tänk er en robot korsad med Betty Spaghetty. Det är jag idag! 
 
 

Mäklaren was here

Mäklaren har varit här. Kollat in lägenheten och så. Superneutral med ögon lika stora som Minimannens när han får syn på bacon. Jag får besked i morgon. Har absolut ingen aning om vad värderingen kommer landa på. Herregud, jag är så nervös att jag vill stresstugga på en tomat! 
 
Idag har jag hur som helst varit ledig, så förmiddagen spenderades med Skalbaggen på Nyköpings centrum. Knallade runt på stan. Eller på H&M för att vara exakt. Vi var där ungefär hela tiden, förutom de 20 minuter vi var på Fresta och tryckte en lunchsallad så-fort-det-bara-går. Hon hittade massor av fina kläder, men jag själv har stramat åt min budget till kippa-efter-luft-ovanför-ytan-nivå. Men det är trevligt att prova kläder ändå! Särskilt höstkläder. Hösten är min favoritårstid, det finns så mycket vackra färger i naturen samtidigt som klädaffärerna är fyllda med underbara stickade plagg i fina färger. Lovely!
 
 

Du var mig en lerig liten rackabajsare

Jag filmade hela mitt tjurrus. Sprang runt där med en kamera på min svettiga panna, med lera precis överallt och blåmärken på smalbenen. Plågade, garvade och ramlade mig runt en bana på 11 kilometer. 
 
Och så vägrar min kamera, dator och iMovie att samarbeta med varandra. Vad är detta för skit?!
 
Hur som helst, tog en stillbild från filmen som jag bjuder på så länge:
 
 
 
Sitter i sängen och funderar på fenomenet skal. Jag och några av mina kära vänner har diskuterat skal och vad som är normalt och inte. Det är ett himla jobbigt ämne faktiskt. För att dra ett exempel:
 
Jag äter skal på kiwi. 
Jag äter skal på gurka. 
 
Skalbaggen äter skal på gurka, men inte skal på kiwi. 
 
Isolde äter inte skal på någonting. 
 
Hur kan man inte äta kiwiskal!?!?!?!?!??!?
 
Jag blir för tusan UPPRÖRD! 
 
Mvh lite kontrast till mediernas politikkaos.

#INTEengravidbild

En till bild från idag. Vera är ju en sådan där sällskapssjuk typ, så hon tänkte att det nog är bäst att stå på Märta för att synas lite extra!
 
 
 
 
 

Gravidbilder med Linnéa

Det är fredag. Det är uppladdning inför morgondagens TJURRUS (!!!) och vad passar inte bättre än att spendera eftermiddagen med att använda dagens sista solstrålar till att fota lite fina bilder? 
 
Linnéa med lilla Kerstin i magen fick agera modell för dagen. (Märkte ni rimmet där? Sjukt imponerad över mig själv!). Fotograferingen bjöd på vissa utmaningar. Det är faktiskt inte jättelätt att hålla kameran rakt när ett litet, fluffigt får ska KLÄTTRA på en. Men det gick! Och resultatet blev bra! Extra bra till och med, med tanke på att det är min första gravidfotografering. Och mina modeller består oftast av mig själv eller ett får. Det är sjukt mycket lättare att be en människa att flytta sig ett par steg åt vänster, stå still och titta in i kameran. Jag lovar. Jag har nämligen sjukt svårt att lyssna på mig själv och följa instruktioner när jag ska selfie-fota. Ja, och så är det ju rätt svårt att få ett får att stå still också. Förstås. 
 
 
Hur som helst. Här är ett litet smakprov:
 
 
 

Rollin' in mah Buttmobile

De senaste två veckorna har jag verkligen suttit och hetsåkt mellan Katrineholm och Nyköping. Man skulle nästan kunna tro att det är ROLIGT att åka den vägen, så mycket har jag åkt. Det är nästan så man skulle kunna tro att jag låste ytterdörren i Nyköping och  sedan glömde nycklarna i Katrineholm med FLIT bara för att få åka ett ärevarv motorvägen-björkvik-katrineholm-björkvik-fanocksåmotorvägenavstängd-jönåker-nyköping. Så roligt är det. 
 
Hur som helst, min andra jobbvecka i Katrineholm har inletts och jag trivs sjukt bra. Nog om det, för jag måste berätta en helt brutal sak som är viktigare än ALLT annat här i världen!! 
 

Min bil. Nej, min BUTTMOBILE (Försöker faktiskt vara lite innovativ här, batmobile är ju så himla mainstream) har blåtand. Sjukaste. Först upptäckte jag det när jag insåg att jag satt och pratade med bilen (alltså jag är faktiskt normal egentligen). Och spenderar man väldigt väldigt mycket tid med sin bil så blir det liksom så att man lär känna varandra lite bättre. Så det dröjde inte länge innan jag faktiskt ringde upp folk. Med buttmobilen. 
 
Sedan råkade jag playa Spotify. 
 
Och då ballade det ur. 
 
Så nu har jag buttmobilen spelat min telefons musik UTAN SLADD. Galet. Och jag vet att det är 2014, men låt oss vara lite allvarliga här ett ögonblick. Jag är ju FREAKIN' BUTTMAN!!! 
 
#Dethärskabarahändapåfilm
 
 
 

Som om det var detta det skulle handla om

Jag känner mig helt humorlös idag. Som om jag vore bakfull. Jag hade världens adrenalinrush hela eftermiddagen igår, och det ägnade tiden åt att tokdiska ALLT porslin. Det räckte uppenbarligen inte med att diska det som var smutsigt, nej jag gav mig såklart på att diska det rena porslinet också. Because fuck lagom, right? (Ja, jag är dum i huvudet på riktigt). Jag hade allsång också. Det är lite obligatoriskt när man diskar. På något vänster lyckades jag återskapa relationen till MIKA. Ni vet, den där sångaren som var snorpopulär när jag var typ tolv. 
 
Jag låter lite som en korsning mellan Långben och valfri karaktär från Mupparna (förslagsvis den Svenska Kocken) när jag sjunger, så jag hoppas för grannarnas skull att de inte satt med ett glas mot väggen och lyssnade på eländet. Men det är i alla fall sjukt effektivt när man ska diska!
 
Så, nu har ni fått en lagom lång utläggning om diskning, intressant va? Det jag ville komma fram till var att jag har inlett dag fem av ledighet. Vilket är helt ologiskt i mitt huvud. Jag har gjort allt som går att göra när man är ledig. Idag ska jag träna med min PT igen, förra passet var i fredags och jag har så snormycket träningsvärk i låren att jag fortfarande inte kan sätta mig på toaletten som en normal människa. Idag är det överkropp som står på schemat, det betyder att jag kommer vara en grönsak i minst en vecka. (OCH HUR SKA JAG ÖVERLEVA TJURRUSET PÅ LÖRDAG JAG FATTAR INTEEEH). Som tur är har jag massage på onsdag så livet är rätt nice ändå (tummen upp!).
 
Nog med babbel. Dagens status. Ser lite ut som Gollum. 
 
 

Det är som ett eget språk ingen annan förstår

Jag vet inte om det är en särskild egenskap som just jag och de i min umgängeskrets har. Eller om det är något genspecifikt för just tjejer. Eller om det platsar in under "man blir som man umgås"-kategorin. Eller om det rent av kanske är något specifikt för 90-talsgenerationen. 
 
Men förmågan att prata om flera ämnen, till hundra procent skilda från varandra, på samma gång är en fantastiskt förvirrande egenskap. Jag vet inte om vi bara låtsas förstå vad vi pratar om, eller om vi helt enkelt ÄR genmanipulerade Einsteins allihop. 
 
 
Nu ska jag fortsätta städa, woop!
 
 

Till en sån där person som behöver det

Det finns en person i min närhet som är vild och galen. En person som är stark.
 
En soldat utan uniform. En krigare i en värld full av konflikt. En person som strider med livet som insats för andras vinning. Som värdesätter andras välmående framför sitt eget. En färgstark, kraftfull och otrolig supermänniska som får alldeles för lite tacksamhet och uppmärksamhet tillbaka. Som oftast i stället får ta emot stora högar skit, i stället för den kärlek personen är värd. Det finns säkert ett gäng sådana personer här i världen. Personer som är värda att bli visade lite tacksamhet ibland. Som är värda att tas omhand och ta tillvara på. 
 
Jag är glad att jag har flera sådana människor i min närhet. Starka människor behövs i en orolig värld. Med detta inlägg vill jag belysa en av dem. En person som stred för mig när jag var liten. En person stod på sig och vägrade tillåta att en vuxen människa mobbade ett barn. En person som varit med och format mig till den jag är idag. 
 
Detta inlägg vill jag tillägna Dig. En av de starkaste kämpar vi har i denna värld. 
 
Tack mamma för att du finns ♥
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Satans förbannade satkärringar!

Finns det något jag tycker är absolut genomvidrigt så är det mobbning. Mobbning i alla former, för det finns överallt. Folk mobbas i kompisgängen, i skolklasserna, på förskolan... Och på arbetsplatsen. Jag tar så fruktansvärt illa vid mig när en människa blir utsatt för andra människors elakheter. 
 
Du som känner att det är OK att trycka ned och vara elak mot en annan människa - hur FAN är du funtad? Sprang du in i en vägg när telefonen ringde och du satt på toaletten, så du tappade balansen när du inte hann få upp byxorna? Har du ingen fritid utanför jobbet så du måste gotta dig i att skapa konflikter, osämja och fruktansvärt dåliga känslor hos andra människor? Tänder du på att andra mår dåligt?
 
Väx upp för i helvete. Skaffa dig ett JÄVLA LIV. 
 
Jag tror inte på att det skulle vara dåligt självförtroende eller kass självkänsla som är ursäkten, det är bara pissiga jävla ursäkter. Du som mobbar är felprogrammerad, du har inte förstått hur illa en handling kan göra en annan människa. Och om du nu HAR förstått vad det är du håller på med, så har du absolut ingen känsla för respekt och förmodligen njuter du väl av att vara taskig. 
 
Nu är jag arg. Med all jävla rätt. 
 
Känner du träffad? Be my guest - dags att kliva ut ur ditt ruttna skatbo och inse vad du ställt till med. 

Trehundrasjuttioelva år senare

"Jag ska bara göra en header", sade jag. 
 
Sedan röjde jag runt efter pennor och papper i ungefär varenda skåp och låda i hela mormors lägenhet. För jag kan aldrig göra något lagom. 
 
"De står på skrivbordet"
 
Smaaart. 
 
Sedan fattade jag penna och papper och målade Uttergurkor och Lingonrenar, målade med vattenfärg, bläckpennor och tusch. Vässade blyertspennor, suddade lite och ritade igen. Fyra timmar senare kom jag på (eller snarare mormor) att det kanske skulle vara en bra idé att "keep it clean". Så av fyra miljoner bilder blev det En. Och nu är alltså headern jag haft i trehundrasjuttioelva år utbytt. Jag kept it så clean som jag kunde. För när det väl kommer till kritan är jag nog en allmän röra. Ja, förutom när det gäller raka linjer på anslagstavlor och dylikt, då måste det vara rätt på millimetern. MEN DET FATTAR VÄL VEM SOM HELST?!??!?
 
Hur som helst. 
 
Så här ska det se ut, gör det inte det får du trycka på f5. Om du nu inte har en Mac som jag förstås. Då vet jag inte vilken knapp du ska trycka på.
 
 
 

En liten liten nöt, den var så söt

Sisådär trehundra år senare vaknade hon igen. Trollet. Flufftrollet. Boende i den felprogrammerade grottan belägen på andra våningen. Inte vaknade hon av någon sagoprinskyss. Nej nej. Snarare ett brutalt och hårt uppvaknande. Javisst. Av en väckarklocka som är jämförbar med militärens varningslarm vid kärnkraftsolyckor eller andra nationella säkerhetsrisker. Typ krig. 
 
Hur som helst. För två veckor sedan tog jag mig i kragen (alltså, är inte det uttrycket brutalt fult egentligen? Jag tänker hela tiden på när John Travolta rycker upp kragen på jackan, kammar bak håret och struttar fram som en påsatt flamingo när han ska vara cool i filmen Grease). Jag gick med på att börja äta LCHF. Efter åratal av tjat och gnat från min kära mormor. 
 
Och nu undrar jag varför jag inte började tidigare. De totalt och komplett urballade hormonnivåerna i kroppen har normaliserats, vikten är påväg nedåt efter en akut och kraftig viktuppgång det senaste året (pga urballade hormoner), hyn blir bättre för varje dag och sockersuget är som bortblåst. Go me! 
 
Jag har gått bärsärkagång på City gross, ICA maxi och Coop idag. Typ jag och alla pensionärer med extrapriskuponger. Anledningen till varför jag valde att göra det var dock för att djupdyka i sortimentet. Har inte riktigt bestämt mig vem som har bäst utbud än, så troligtvis lär jag behöva göra pensionärsresan fler gånger den närmaste tiden innan jag hittat min nisch. Hur som helst köpte jag Macadamianötter. Svingoda supernötter med inte alls särskilt högt kolhydratinnehåll och helt och hållet godkänt enligt LCHF-läran. Så nu är jag fetnöjd och satisfied. 
 
Jag hälsade på Sven-Orvar också. Den lille filuren. 
 
 
 

Long time no see

BRITT-MARIE OCH SVEN-ORVAR FTW!!
 
PREPARE FOR SÖTCHOCK!
 
(Och ja, jag lever, det är bara sjukt tråkigt att blogga ibland)
 

En tunnel full av ljus.

Hej jag heter Vilja och jag är en Mycket Inaktiv Bloggare. 
 
Eller, jag har varit det den senaste tiden i alla fall. Jag kan dock meddela att det i detta fallet enbart är en positiv sideeffect av mitt liv. 
 
Så nu ska jag försöka ge tillbaka med en liten puff av inspiration och mentalt kämpande. 
 
Ni vet känslan när allt känns allmänt hopplöst? Känslan när man kämpar och kämper och sedan faller till marken som en sten? Alla de gånger man tar ett kraftryck, fokuserar all sin energi på att hålla sig uppe och vara lite stark, vara sig själv lite grann. För att en vecka senare ha tagit slut på batterierna och åter hamnat i samma kraftlösa hopplöshet. Känner ni igen känslan? Jag tror inte att jag är ensam. Jag VET att jag inte är ensam. 
 
Jag har haft ett dåligt år. Jag bestämde att det skulle vara ett jävelbra år men det blev dåligt. Jag är en sådan person som lätt råkar ut för skitsak efter skitsak när jag väl hamnat i en negativ spiral. Och det är något så fruktansvärt svårt att vara stark när det känns som att hela världen rasar runt en. Jag sparkade igång min spiral med d-vitaminbrist, orkeslöshet och ett inre mörker. All kraft gick åt till att hålla mig flytande mentalt. 
 
Jag bad inte om hjälp. Jag ville klara mig själv. Jag kan själv, sade Alfons Åberg. Den absolut sämsta meningen en människa kan lära sig. För det är så mycket bättre att vara fler. Två är starkare än en. 
 
Jag slutade träna, för det är svårt att motivera sig när man envisas med att kämpa ensam. Jag funkar inte normalt, så jag fluffade till mig jävligt fort och sedan satt jag där - ensam, tjock och ännu mer orkeslös. Rätt hopplöst faktiskt. 
 
Men så var jag plötsligt inte ensam längre. När man sitter där i sitt svarta lilla hål kan man skatta sig lycklig när det plötsligt sträcks ned en hel drös händer. Starka, glada händer. Fulla av kamplust. 
 
Jag lämnade skolan bakom mig, en liten del av mörkret lämnade mig. Jag bestämde mig för att inte fortsätta till hösten, och plötsligt lämnade ännu mer mörker plats för lite ljus. Jag började spendera dagarna på det bästa jobb jag haft hittills i mitt liv, med helt fantastiska människor till kollegor. Min kära mormor sträckte ut en hjälpande hand och gav mig möjligheten att få träna för en personlig tränare, Tobias, en gång i veckan. Jag har nu tränat för honom tre gånger och övriga dagarna de senaste veckorna har varit fyllda av aktivitet. 
 
Jag är full av inspiration, full av ljus. Jag är inte rädd för att ljuset ska vara slut nästa vecka, för jag vet att det kommer vara kvar nu. Den här gången kommer inte kraften ta slut. Den här gången är tunnen fylld av ljusslingor, vägen jag går på är inte fylld av hål och i slutet av tunneln finns bara ljus, ljus och ännu mer ljus. 
 
Jag är glad att jag vågade ta tag i de utsträckta händerna som fanns för mig. Och därute tror jag att även du har en utsträckt hand som väntar på dig. 
 
Våga ta den. Du är värd det. 

Tidigare inlägg
Follow on Bloglovin
RSS 2.0