Lingonrenen, the problem solver

Nu råkar jag vara ett geni. Ett sånt där geni som tycker att det är en finfin idé att åka från pappa till stallet i pyjamasbyxor, eftersom jag i stort sett skulle förflytta mig från soffa till soffa (stallvakt i helgen). Sedan råkade jag händelsevis eventuellt kanske upptäcka att jag inte packat med mig några andra byxor. 

Vilket ställer till det lite när man måste åka till City Gross. 
 
Men, lösningen var ju ganska enkel:
 
 
 
Sofia var för övrigt på bushumör idag, så vi flummade runt lite i hagen:
 
 

Well, I guess things is... Just different. Here.

Sitter i godan ro och bygger hus på the sims i stället för att plugga. Plötsligt hör jag ett "Haaaallå!". Låter precis som min bror, så jag "hallåar" tillbaka och bryr mig inte nämnvärt. Sedan hör jag ett "Jaha, är han inte hemma?".
 
Ungefär där förändrades mitt ansiktsuttryck från trött-och-tämligen-uttråkad till "wait-what??!". Går ut i hallen, hinner knappt genom vardagsrummet innan en snubbe jag inte alls vet vem det är stövlar fram och utbrister "tjena, du, har du fiskmat? Har precis köpt nya fiskar och upptäckte att maten var slut, de är helgalna, behöver bara lite grann och skulle helst slippa åka in igen". 

Jag, fortfarande ett frågetecken, svarar "visst", tar fram fiskmaten och dumpar några flingor i hans hand. Han tackar och bockar, vänder om och är på väg ut. Mitt i dörren vänder han sig om med uttrycket av att någon just tänt en glödlampa ovanför hans huvud; "Jaha, är du hans dotter??". "Japp", svarar jag. Sedan gick han. 
 
Och jag ser fortfarande ut som ett frågetecken. Är inte helt van vid hur systemet funkar i en by där alla känner alla. När man bott i en stad där ingen känner ingen i flera år så tappar man liksom det där. Jag menar, jag gör ju ninjamoves hela vägen till ytterdörren när folk plingar på lite spontant och oförberett hemma hos mig i Nyköping, i tron att någon suspekt knivmördare ska stå på andra sidan dörren. 
 
Här plingar man visst inte ens. 
 
(För den som inte förstod det är jag alltså hos min far).
 
Mina guldfiskar!

Åka brumbrum-häst

Det är riktig vårvärme, solen skiner och himlen är blå. En riktig, fantastisk vårdag helt enkelt! 
 
Därför släpade jag med mig Mushu ut till stallet för att rida ut i skogen. Det bästa man kan göra en sådan här dag! Hon fick rida Sofia medan jag red Hedda. Hur mysigt som helst!
 
Eller ja, förutom de trehundrasjuttioelva miljoner gånger som Hedda gick in i ett träd eller en gren så att jag 1. fick halva trädet i håret och 2. fick göra akut räddningsmanöver för att inte åka av. I början tänkte jag att det bara var för att det var lite vingligt att vara täthäst. Och lite blött i baken på sina ställen och det vill man ju inte gå på. Och så är det ju lite tråkigt att gå rakt fram.
 
Men när jag plötsligt hade en hel gren i knät började jag skapa diverse konspirationsteorier om att det är medvetna försök att jävlas med mig. Sedan var det ju lite trots också:
 
"Nu går vi vänster här framme Hedda!"
"Nä vet du vad, det tycker inte jag. Höger är mycket bättre!"
"Men nej vi ska gå vänster."
"Okej! .... Höger var det va?"
 
Sedan galoppade vi lite. Jättekul tyckte både Hedda och Sofia. Sedan travade vi lite. Sedan galoppade vi lite till, jättekul tyckte Hedda och Sofia.
 
Sedan kom vi till den sista galoppsträckan och jag sade "ska vi ta en sista galopp?". Javisst, sade Mushu. Så vi galoppade lite till. Sedan sa det "BAM!" med ett efterkommande "VROOOOOOOM!". 
 
Det var Sofias omvandling till sitt alterego Dundertunnan. Raketbränslet satte in, hon gick om på utsidan. Hedda protesterade lite över den plötsliga omkörningen. Sedan försvann dem bland alla granar i en jäkla fart. Jag kunde. inte. sluta. skratta. Helgalen ponny det där.
 
 
 
 
Och så här ser vår ridskog ut. Bara för att göra er lite avundsjuka.
 
 

Fire red

Lekte lite med mina färggladare ögonskuggor. Fick nämligen i uppdrag att göra en "eldig sminkning" som matchar mitt hår. 
 
Att göra något eldigt med lite färgat pulver och en pensel är rätt svårt, men jag tror det fungerade ganska bra ändå! Den gula ögonskuggan är från MIYO, den blå och den orangea är nån skitdålig, ickehållbar budgetvariant från ICA. 
 
 

Fårfie. The new way to selfie.

Släpade med mig Mushu (Malin) till stallet idag! Sofia fick sig en rejäl genomborstning, vilket verkligen behövdes. Hon verkar ha gått på lerbehandling-utan-dusch i flera dagar. Fälla har hon börjat göra också!
 
Märta och Silke fick även följa med på skogspromenad. Vi klättrade upp på ett berg, för jag tänkte att det kunde vara bra för dem att gå i lite varierad terräng. Det var uppenbarligen bra för mig med, då jag dog flås-döden efter att ha bestigit en medelstor sten. (Herregud vad det är på tiden att jag börjar röra lite mer på fläsket). 
 
Vi passade även på att ta lite selfies!
 
 
 
 

Och så hade vi en galenskapare

Jag hamnade ju också på bild igår kväll, men för min del har jag en liten (aningens jätteliten) tendens att inte... Vara så seriös. 
 
Eller jag är ju seriös. Men inte särskilt allvarlig. Eller något sådant. 
 
Men det blev ju lite roligt!
 
(Och ja, läser man mitt förra inlägg kan det kanske framstå som att vi är fyllekajor. Och nej, det är vi inte. Pelle Svanslös är bara så mycket roligare att se på efter ett glas vin.)
 
Nu är det i alla fall dags för superavancerad frukost á la yoghurt och apelsinjuice.
 
 
 

Min otroligt jättesnygga vän

Efter en lång vecka av blöjbyten på gamlingar och diverse olika uppgifter man kan få som sjuksköterskestudent, fick jag avsluta fredagen med jäger, vin och lax. Precis som det ska vara alltså.
 
Och efter X antal cl jäger lyckades jag också tvinga fram min kära vän framför kameran. (HIGHSCORE!!!!)
 
Sista bilden är min absoluta favorit, all time. Trots bristande ljus (badrumsspegel är inte den bästa uppfinningen här i världen) tyckte jag att resultatet blev över förväntan. Om man tänker rent fotograftekniskt alltså, motivet var ju redan MVG. 

Wooopa! (Det är nu ni ska kommentera en massa bra kommentarer, bara så ni vet)
 
 
 
 

Gul gul gul är ful

Färger är något jag tycker väldigt mycket om. Jag tycker om färger i naturen, färgglad mat, färger på papper... 

Som den rastlösa själ jag är valde jag därför att leka lite med färger i mitt eget ansikte denna gång. Ville mest prova min gula ögonskugga (från MIYO), då den har så sjukt bra pigment samtidigt som det är en färg man (jag) kanske inte skulle ha som förstaval till vardags. 

MEN DET ÄR JU ALLTID ROLIGT ATT LEKA LITE OSV. 
 
 

Who are you and what have you done with me?

Jag har starkt funderat på att byta namn. 

Inte förnamn, nej nej. Aldrig. Det är fabulöst och perfekt, så det skulle jag aldrig byta. Det är efternamnet jag pratar om! 
 
Inte för att vara den som är den, mitt efternamn är ju ganska bra. Men jag har hetat Lingonren på facebook så länge att folk faktiskt tror att jag heter det. Ursäkten att heta det för att "alla inte ska hitta mig om de söker på Lindgren" funkar ju inte riktigt längre eftersom jag är så offentlig av mig. (Oj oj oj vilket i-landsproblem det här blev!). 
 
Nu har de nämnt mitt namn i Katrineholms-kuriren också. Som Vilja Lingonren. Jag ser det som ett tecken. 
 
Det enda negativa är väl att det är så satans dyrt att byta efternamn. Så vi kör på det som "artistnamn" så länge, tycker jag!
 
För att hoppa över till ett helt annat ämne, jag har sovit så galet gott i natt. I min egen säng, i min egen lägenhet. Efter att ha bott hemifrån i ett par veckor nu inser jag vilken skillnad det är på sömnkvalité. Devisen "Borta bra, hemma bäst" är så sann som den kan bli! Jag har sovit så gott att jag har både dregelränder på kinden, hår som står rakt upp och röda kinder. 
 
Jag tror att jag sett ut ungefär så här när jag sovit:
 
(lånad bild)
 
Vilket gör att jag förmodligen behöver typ.. Borsta håret för en gångs skull:
 
 

Alla go'ingar i samma bild

Åkte förbi stallet på vägen hem. Såklart hade de spärrat av vägen typ femhundra meter innan jag skulle svänga av. Såklart. Som om det inte räckte med att moder Jord bestämt sig för att kasta ut en massa snö idag, vilket gjorde att jag fick skrapa rutorna sisodär en klockan sex på morgonen.
 
Jag menar, jag är ju så vansinnigt morgonpigg i vanliga fall. 
 
Tog mig hur som helst till stallet till slut. Efter lite omständiga omvägar. 
 
Men vad gör väl det när man får busa runt i hagen med Fluff 1 och Fluff 2. Jag fick till och med en bild med båda fluffdjuren OCH Sofia samtidigt! Vilket nog mest berodde på att alla var extremt kontaktsökande idag (inte så konstigt när jag varit borta i flera dagar!). 
 
 
Eller ja, fluffdjuren är ju förstås alltid väldigt (läs: extremt) närhetstörstande. Men ändå. Det var lite extra idag på något vis. Bushumör var dem på också!
 
 

Hej, jag heter Vilja och jag är jonglör!

Jag höll tal idag på Ängeln i Katrineholm (biblioteket alltså). Tänkte att jag kunde dela med mig av talet även till er som inte var med och lyssnade. Evenemanget heter PechaKucha, en tjottafläng från Japan som är väldigt intressant (google it!). Det går ut på att prata i 6 min och 40 sek, dvs till 20 bilder som visas i 20 sekunder vardera.
 
Detta är i alla fall vad jag sade under min tid i talarstolen:
 

Hej! Jag heter Vilja och jag är jonglör.

 

Jag ställde mig själv frågan – vad är min största passion? Vad är mest JAG? Eller, eftersom mina vänner redan har ett eget begrepp för detta – vad är mest ”viljigt”?

 

 Bland detta räknas nog förmågan att jonglera in.

 

Skillnaden mellan mig och en normal jonglör är dock flera – för det första är jag inte normal, och för det andra jonglerar jag inte med föremål. Jag jonglerar med idéer, tankar, galenskaper… Ja, kreativitet helt enkelt. 

 

 Att prata i knappa sju minuter om kreativitet är dock lite väl brett. Ge mig temat kreativitet och jag håller på livet ut. Därför blev det dags att sortera lite bland bollarna, och efter att ha slitit mitt hår i fyra dagar valde jag till slut att fråga några vänner.

 

 ”Din barnbok!!”, sade allihop. Även mamma. Men jag lyssnar aldrig på mamma.  Så för att ta lite fasta på det här med kreativitet tänkte jag i stället berätta om min sagovärld. Eller ja, mina. Jag har nämligen två sagovärldar, en som jag skapat till grund för min bok och en värld som är min egen.

 

Min sagoboksvärld är full av uttergurkor, filliblurer, bittra tråkmånsar och glada galenskapare. Grisfiskar, viktigpettrar och bästa vänner. Typiskt sagovärldsaktigt, helt enkelt.  Ni vet, på det sättet där karaktärerna bor i flugsvampar och jagar monster med rosa diskborstar.

 


Men så finns det en värld till. Som inte finns nedritad. En värld som är helt och hållet min egen.

 

 Min alldeles egna sagovärld är nämligen den största passionen och källan till lycka i mitt liv. Jag är en helt normal, 19-årig tjej som umgås med vänner, sliter mitt hår över jobbiga anatomitentor och byter blöjor på gamlingar de dagar som ordinarie personal inte vill göra det. För att sedan, under min lediga tid, sätta mig i min fjärilsbil och ta mig till min fantastiska sagovärld. Där samlar jag styrka, lugn, inspiration och enorma mängder kärlek.

 

 Min sagovärld är unik, vacker och magisk. Den är fylld av varelser som utstrålar genuin glädje och ovillkorlig kärlek. Den är fylld av vackra landskap som jag aldrig kan se mig mätt på – men framför allt så är den fylld av äventyr utan slut. Här är jag drottning, hyllad och älskad för den jag är. Här finns inga krav, inga normer och ingen tid. Det finns ingen stress, ingen oro och ingen prestationsångest. Jag åker i min fjärilsbil till min sagovärld och under färden försvinner allt detta.

 

 Man skulle kunna tro att jag pratar om en fantasivärld. Något som hör hemma i sagoböckerna. Ett narnia som bara är fiction. Eller så skulle man kunna tro att jag är galen och har en skruv lös. Men tycker man det bör man kanske rannsaka sig själv, för då finns det en aningens liten risk att man är ganska grå och färglös själv. Starkt påverkad av normer och kanske aningens lite feg också. 

 

Men nu ska jag inte vara sådan, för min värld är absolut på riktigt. Den har sitt centrum två ynka mil hemifrån, och där är huvudkaraktärerna framför allt Sofia, Märta och Silke. Det vill säga min ponny och mina två får. Naturen är av den klassiskt svenska faunan – och tyvärr bor det inga ponnyer i flugsvamparna. Men vad gör väl det? Bara att gå ett par meter in i skogen gör att hela omgivningen blir till en magisk plats.

 

På denna magiska plats får jag utforska världen på mitt sätt. Jag hittar nya vägar i skogen som en fotgängare troligtvis inte väljer att gå. Jag får sitta i timmar på en varm hästrygg och lyssna på ett språk ingen människa talar – jag får höra vindens sus, vattnets brus, trädens viskande och fåglarnas kvitter. 

 

Jag får känna farten i hela kroppen när ett femhundra kilo tungt djur bär mig i galopp över skog och mark, eller den bekväma lunken över mosstäckta stigar. Jag får äran att känna doften av blöta granar efter en regnskur, eller doften av en solvarm päls.

 

Jag får förstås också chansen att närstudera mossan på marken när min balans och Sofias bushumör inte riktigt är på samma nivå. Jag får också chansen att löpa i panik när jag blir jagad av stora, ondskefulla flygfän. Eller känslan att trampa av mig skorna i blötaste leran så jag ser ut att ha vandrat över en nyplöjd åker i bara strumplästen. Men alla sagor har sina monster, inte sant?

 

Förutom sagans fantastiska miljö, finns där även de otroliga varelserna. Jag har Sofia, det största busfröet i världen, som är otroligt intelligent och hittar en lösning på allt. Jag har Märta, världens gosigaste och fluffigaste får, som lätt kan stå i timmar och bli pysslad med. Som tycker att närhet och kärlek är den viktigaste ingrediensen i livet. Och så har jag Silke, divan som älskar uppmärksamhet, spektakel och att stå i centrum. Som tycker att det är urhäftigt att få bli utklädd och springa runt i vardagsrummet.

 

Om det finns något jag aldrig skulle byta bort för allt i världen så är det detta. Att kunna ta långa promenader i skogen med fåren och hela gänget med ponnyer på släp, eller varför inte sitta i halmen med ett varmt får i knät? Det är min form av livskvalité. Det är min terapi. En magisk plats.

 

Jag får aldrig nog av mina fantastiska djur och den underbara omgivningen runt omkring mig. Den är källan till i stort sett all min inspiration. Och just inspiration är något jag har i överflöd. Min värld är grunden till min karriär som jonglör. Det är ett fungerande koncept för mig, komplett och ofelbart. Utan min sagovärld skulle jag vara grå och tråkig.

 

Man behöver inte vara som alla andra, man behöver inte tycka om samma saker och man behöver verkligen inte vara normal. Men jag tror att man behöver något att tycka om, något som sänker den stressnivå de flesta har idag. Något som gör dig färgglad och får dig att andas.

 

 Därför har jag har en önskan. Och det är att ni alla hittar er egen sagovärld och tar chansen att utforska den till max. En sagovärld som gör er färgglada, kreativa, lyckliga och lugna. Som tar bort stress och krav. Som frigör er. Jag har hittat min sagovärld, och om ni inte redan hittat er, så hoppas jag verkligen att ni hittar den – annars är det kanske dags att börja leta?

 

 Tack för mig. 

 
 
 

Upp som en sol, ned som en pannkaka

Igår var en jättebra dag. Verkligen jättejättebra. 
 
Idag är jag lite... Modfälld. Urblåst. Tom. Man kan beskriva det lite som lugnet före stormen, luften har gått ur mig men snart måste jag ladda om och springa som sjutton för att "gå i mål". Jag klarade tydligen inte tentan i fredags och det känns skit. Vill krypa ned under täcket och käka glass direkt ur förpackningen, men det ska jag inte göra! 
 
Tur att man har fina kissemissar som hejar på en. 
 
 

En riktigt bra dag, helt enkelt

Just nu äter jag glass. Äpple-Kanel och Pekannöt. Bästa smakerna! 
 
Glass på en onsdag? JA SÅKLART! För det är inte vilken onsdag som helst! Jag har inte bara blivit överröst av kärlek från mina två fluffiga monster, jag har också haft en bra praktikdag... Och fått jobb! Min sommar kommer alltså spenderas i receptionen hos polisen. Nice, nice, nice!
 
På lördag ska jag hålla tal på Biblioteket Ängeln i Katrineholm, det blir också nice! Därför ska jag nu ägna mig åt att äta upp min glass, kolla på Grey's Anatomy och fila på tal och bilder till bildspelet. Enjoying life 2014, javisst!
 
 
 
 
Och så vackra Drama från igår:
 
 
 

Jag är proffs på galenskaper

... Vilket nog inte är något nytt. Professionell galenskapare. That's mah name! 
 
Igår fick jag ett infall att klä ut mina fluffiga djur till enhörningar. Bara för att jag lyssnat på PFUDOR i flera timmar. Såatteh. Sedan blev de inbjudna på barnkalas och det tackar man ju inte nej till!
 
 
 

Follow on Bloglovin