Le dog

Jag har aldrig riktigt förstått grejen med att sova utan djur. Gärna en hög fluffiga saker PÅ mig. Då sover jag som bäst. Därför var det i ren fasa jag åkte hem igår kväll - utan katter! Katterna är nämligen hos pappa i fem veckor framöver, medan jag bor lite här och där pga praktik. 
 
Så jag svängde förbi mamma och snodde med mig Vimse. Värsta bästa sällskapet! Dagen till ära har jag släpat mig upp klockan sju (brukar annars sova till absolut sista sekund innan jag absolut måste måste måste gå upp för att hinna i tid) och gick en timmes promenad innan jag hamnade i skolan. Sedan gick jag en halvtimme till vid lunch. Och sedan tog jag med hundstackarn till stallet på eftermiddagen och lät honom följa med på uteritt.
 
Så nu är Vimse ungefär lika trött som en treåring som varit på Liseberg fyra dagar i rad. 
 
Jag kan tillägga att detsamma gäller för mig! ZZzzzzZz... 
 
 
 
 

Gjorde något färgglatt

Från och med onsdag måste jag hålla naglarna kortklippta och omålade. Det gör ont i hjärtat :'(
 
Därför blev det något färgglatt och tokigt fram till dess!
 
 

Uteritt med Sofia och Mini-Me

Slog två flugor i en smäll; uteritt med Sofia och med Sofias mini-me (Penny) som handhäst. Två bitchar i varsin lina. Eller något sådant. Ja, båda är rödpälsade ston, så ni hästmänniskor förstår kanske aningens lite grann vad jag menar. 
 
Hur som helst, det gick förvånansvärt bra (sist jag hade Penny som handhäst drog hon iväg i full speta när Hedda fattade galopp, så jag tappade henne). Med Stålmannen-styrka och en gnutta envishet skötte hon sig faktiskt och vi tog oss runt hela skogsrundan. 
 
I och för sig har jag nästan blivit avskrapad mot ca femton olika träd (mest för att Sofia tycker att det är "äckligt" att gå i vatten... Eller mycket blöt lera... Och det råkar vara vatten och mycket blöt lera mest överallt just nu...). Bosatte mig även lite ofrivilligt i fyra olika granar. 
 
 

Men kontentan av det hela är i alla fall att det gick rätt bra! 
 
 
 

Dr Göran har blivit nominerad!

Jag har inte riktigt förstått grejen med dessa ölnomineringar. I och för sig är min konsumtion av alkohol nästan jämförbar med mina utlandsresor till varma länder. (Senast var 2008).  Det händer inte så ofta alltså. 
 
Och det händer särskilt inte i någon video på facebook. Never gonna happen. 
 
Så när jag faktiskt blev nominerad, placerades min haka någonstans i golvnivå om man säger så. Jag valde därför att välkomna Dr Göran tillbaka, lite tidigare än jag väntat, för att låta honom säga vad han tycker om saken. Publicerade den på facebook igår men glömde lägga ut den här, so here you go:
 
 
 
 

Dr Göran pratar kanyler!

Dr Göran Göransson pratar om kanyler och vad man bör vidta för åtgärder om man råkar sticka sig på en använd kanyl...
 
Hmm, tydligen mycket humor i klippet också. Förstår inte vad folk menar??
 
 
 
 
(Jag ser lite ut som en blandning mellan Leif GW Persson och en taliban)
 
 

Alla hjärtans dag!

♥ Min alla hjärtans dag har spenderats i gräset (...leran...) med mina hjärtan ♥
 
De är riktiga pussgurkor! Vi gick bort till sluttningen, jag tänkte att de kanske ville käka lite gräs nu när den biten ändå tittat fram lite grann. Men icke, de är plåster. Står så nära de bara kan, pussar mig i ansiktet och tycker att det allra bästa som finns i hela vida världen är att bli kliade i nacken och klappade på kinderna. Gullungar!
 
 
 
 

Le tatuering

Jag kom på att jag ju faktiskt inte delat med mig av min skapelse här på bloggen. Som rubriken så tydligt förklarar har jag alltså tatuerat mig. Eller ja, tatueraren har tatuerat mig. Bästa Amanda på Newschool Tattoos & Art i Katrineholm har förevigat motivet på min hud. 
 
Det slutgiltiga motivet valde jag sisådär åtta timmar innan jag fick nålen mot min hud, om man säger så. Jag har velat ha denna tatuering i 4-5 år och har även vetat budskapet bakom tatueringen så länge. Motivet däremot har varit svårt. Jag vill ju att det ska bli perfekt, så jag har filat på motivet sedan dess. Sedan tog jag tag i det och bestämde tid, bollade lite idéer, fick stavningshjälp och inspiration av bästa Norah Kohle och plötsligt bar det av åt rätt håll! Jag började bygga på en skiss som jag utvecklade ett par gånger, hittade det ultimata motivet.... Och finslipade det till slut ännu en gång natten innan min tatueringstid.
 
Tre och en halv timme satt jag i stolen, så jag kan säga att det är tur att jag har hög smärttröskel. Känner att tre och en halv timme av konstant smärta nog inte är någon höjdare, haha. Folk har dessutom tjatat om att mitt val av placering är "en riktig plåga att tatuera pga nyckelbenet". (Ska jag vara ärlig kändes det som att bli kliad av en nål, förutom det lilla lövet närmast armvecket, den sved).
 
Slutsats: Perfekt. Perfekt. Perfekt.
 
Nygjord (och fortfarande lite smutsig från färg och grejer, haha):
 

Mina fina, fina djur ♥

Nu är Sofia typ världsbäst på att skita ned sig själv. Speciellt de dagar jag lite spontant sådär tar med mig kameran för att fota hagbilder. I och för sig är det kanske inte jättekonstigt att det blir en del lera nu när all snö tinat bort... Och all fin lera tittat fram.
 
Ja ja, lera ska ju vara bra för hyn och allt sånt där så det är väl alltid bra med gratis lerinpackning. Och hästbajs. Det är säkert också näringsrikt och nyttigt. Eller nått.
 
 
 
 
 

Några guldklimpar från idag!

Mina fina små fyrbeningar! Första bilden är min personliga favorit. Fina, fina Silke!
 
 
 
 
 

A piece from my day

Vaknade upp med minimissarna sovande i fotändan. Det är alltid så svårt att lämna sängen då! 
 
 
 
Men man kan ju inte ligga och dra sig hur länge som helst, så till slut klev jag upp. Eller tja, ramlade upp kanske är en mer korrekt beskrivning, då jag fastnade med foten i täcket. Ramlade sedan vidare till köket och käkade tortellini till någon form av brunch (För det är ju inte aaaalls så att jag stekt trettio jävla pannkakor och kokat fem jäkla liter soppa de två senaste dagarna som jag borde äta av i stället. Inte alls. Suck, hjärnan). 
 
Drog på mig overallen, gick ut, insåg att det var tråkigt väder, suckade och åkte till stallet. Sedan blev det tråkiga vädret ännu tråkigare, så i stället för att rida ut (vilket inte var alls lockande när det spöregnar och underlaget fortfarande är täckt av snö) satte jag mig helt enkelt på golvet och borstade på fårskitarna. Sedan kom Barbie också, vilket blev lite kalabalik då fårskitarna tyckte att det var hur läskigt som helst - men sedan övervann mattekärleken och godissuget, så Märta kom i stället jätte jätte nära medan Silke stod på lite mer behörigt avstånd och tittade upp i taket. 
 
Bästa var nog när jag kliade på Barbie och hon började fnula runt med mulen (för hon är såååå himla kliig just nu) och helt plötsligt stod hon med mulen i Märtas ull och pillade. Vad hände med hela "jagärponnyochduärenkonstigfluffigsak"? Det hela blir helt enkelt så mycket roligare i och med det faktum att Barbie är lika stor som fårskitarna. 
 
 
 
(För jag är så bra på att vara seriös på bild)
 
Följde även hästarnas stig för att se var de går på dagarna. Den ledde ungefär femtio meter bort, rundade ett träd och gick sedan samma väg tillbaka till lösdriften. Ponnysarna är alltså helt enkelt så jäkla roliga av sig att de hänger i lösdriften hela dagarna.
 
 
Sofia kom och konstaterade att det är blött ute:
 
 
 
Och det var min dag det. Nu ska jag diska.
 
 
 
 

Senaste tidens kreativitet

Det råkar ju vara så att jag håller på att fila på en barnbok. Det kommer ta tid, enormt mycket tid. Men jag skapar en hel värld av karaktärer och miljöer, så tid är vad det får ta! Just nu håller jag på att lära känna karaktärerna och få en bild i huvudet av hur deras värld ser ut - sedan ska jag börja fila på historierna och äventyren. Det här mina vänner, det kommer bli skitbra. Absolut skitbra! Bjuder på ett urval av karaktärerna:
 
 
 
Det gäller att hitta sin barnsliga sida, helt enkelt! Karaktärerna är långt ifrån klara - det handlar om utveckling, utveckling, utveckling. Men jag har en grund!
 
 

Minimannen, the one and only

Minimannen är nog världshistoriens svåraste katt att fånga på bild. Eller ja, att fånga på bild på ett rättvist sätt. 

Men äntligen börjar det likna något! Min fina lille herre ♥
 
 

Bus med fårskitarna

Efter att ha gett mig på att mocka fårens box och sedan insett när jag var klar att det inte var det smartaste jag gjort här i världen (ajaj) så tog jag ut fårskitarna i solen och busade.
 
För trots att det är årets tjockaste dimma i Nyköping så var det faktiskt blå himmel och riktigt vårväder i stallet! (Hade alltså stor lust att åka tillbaka när jag insåg att dimman över Nypan var lokal, hm..). Fåren har ju vägrat vara ute pga kallt och allmänt gnäll. Men idag blev det lite bus (förmodligen för att jag var ute med dem och busade, hade jag bara släppt ut dem hade de nog gått in igen). 
 
De gamla damerna har både klättrat i snöhögar och rejsat runt, det var skojigt!
 
 
 
 

Ljusa sidan, fortsätt se det från den ljusa sidan... För i helvete!!

Jag har haft en förträfflig helg. 
 
Börjar med att åka hem med en inte-så-jättego magkänsla. Upptäcker att jag stängt in Minimannen i klädkammaren. Damn. Han har under sitt inlåsta dygn valt att tokpunktera min pilatesboll och kissa ned mitt toapapper (men hellre det än mina kläder). 
 
Tänkte att "i morgon får bli en bättre dag". Sov ut, åkte till stallet. Snörde på mig miniskidorna och red (åkte?) ut med Helena. Det gick skitbra!!! Och var hur roligt (om än jobbigt) som helst. Eller ja, det gick skitbra fram tills att universums minsta sten fastade under ena skidan när vi travade och det tog tvärstopp. Så jag föll som en fura, landade med all vikt på tummen och låg sedan i snön och försökte hindra mig själv från att vråla diverse fula ord. 
 
Sedan började jag garva. Sedan garvade och grät jag på samma gång. Allt i någon form av fanvaddetgöront-panik. Vi lyckades fixa om med selen (tur att jag tog med tyglar att ha om jag inte skulle orka åka skidor längre) och knyta ihop tömmar, draglinor och hela skiten så att jag kunde rida hem. Tur att min kära ponny går så bra att rida med enhandsfattning.
 
Lyckades på något vänster få av all utrustning med vänsterhanden, ge morot och släppa ut, köra hem (!), böla till disneylåtar, byta om och bli upphämtad av pappa. Alltså, att knäppa ett par jeans med vänsterhanden är tamejfan det svåraste jag gjort. 
 
Vi åkte till akuten. Där klämde läkaren och skickade mig till röntgen direkt med en relativt bister uppsyn (medan jag garvade lite smått i någon form av smärt-panik). Det bådade ju inte jättegott dårå. 
 
Men så fick jag beskedet att inget var av och praktiserade ännu en gång ett "fanvadgöttmitthockeylaggjordemål"-JA! medan det diskuterades om tummen skulle gipsas eller bara lindas (det är alltså en skaplig jävla stukning ändå). Vi kom fram till att lindning var bäst så nu sitter jag här med en lindad aj-aj-hand och försöker göra allt med vänstern. Underbart.
 
Men den var inte av - så det är bara att se det från den ljusa sidan!
 
 
 

Follow on Bloglovin