En liten liten nöt, den var så söt

Sisådär trehundra år senare vaknade hon igen. Trollet. Flufftrollet. Boende i den felprogrammerade grottan belägen på andra våningen. Inte vaknade hon av någon sagoprinskyss. Nej nej. Snarare ett brutalt och hårt uppvaknande. Javisst. Av en väckarklocka som är jämförbar med militärens varningslarm vid kärnkraftsolyckor eller andra nationella säkerhetsrisker. Typ krig. 
 
Hur som helst. För två veckor sedan tog jag mig i kragen (alltså, är inte det uttrycket brutalt fult egentligen? Jag tänker hela tiden på när John Travolta rycker upp kragen på jackan, kammar bak håret och struttar fram som en påsatt flamingo när han ska vara cool i filmen Grease). Jag gick med på att börja äta LCHF. Efter åratal av tjat och gnat från min kära mormor. 
 
Och nu undrar jag varför jag inte började tidigare. De totalt och komplett urballade hormonnivåerna i kroppen har normaliserats, vikten är påväg nedåt efter en akut och kraftig viktuppgång det senaste året (pga urballade hormoner), hyn blir bättre för varje dag och sockersuget är som bortblåst. Go me! 
 
Jag har gått bärsärkagång på City gross, ICA maxi och Coop idag. Typ jag och alla pensionärer med extrapriskuponger. Anledningen till varför jag valde att göra det var dock för att djupdyka i sortimentet. Har inte riktigt bestämt mig vem som har bäst utbud än, så troligtvis lär jag behöva göra pensionärsresan fler gånger den närmaste tiden innan jag hittat min nisch. Hur som helst köpte jag Macadamianötter. Svingoda supernötter med inte alls särskilt högt kolhydratinnehåll och helt och hållet godkänt enligt LCHF-läran. Så nu är jag fetnöjd och satisfied. 
 
Jag hälsade på Sven-Orvar också. Den lille filuren. 
 
 
 

Long time no see

BRITT-MARIE OCH SVEN-ORVAR FTW!!
 
PREPARE FOR SÖTCHOCK!
 
(Och ja, jag lever, det är bara sjukt tråkigt att blogga ibland)
 

En tunnel full av ljus.

Hej jag heter Vilja och jag är en Mycket Inaktiv Bloggare. 
 
Eller, jag har varit det den senaste tiden i alla fall. Jag kan dock meddela att det i detta fallet enbart är en positiv sideeffect av mitt liv. 
 
Så nu ska jag försöka ge tillbaka med en liten puff av inspiration och mentalt kämpande. 
 
Ni vet känslan när allt känns allmänt hopplöst? Känslan när man kämpar och kämper och sedan faller till marken som en sten? Alla de gånger man tar ett kraftryck, fokuserar all sin energi på att hålla sig uppe och vara lite stark, vara sig själv lite grann. För att en vecka senare ha tagit slut på batterierna och åter hamnat i samma kraftlösa hopplöshet. Känner ni igen känslan? Jag tror inte att jag är ensam. Jag VET att jag inte är ensam. 
 
Jag har haft ett dåligt år. Jag bestämde att det skulle vara ett jävelbra år men det blev dåligt. Jag är en sådan person som lätt råkar ut för skitsak efter skitsak när jag väl hamnat i en negativ spiral. Och det är något så fruktansvärt svårt att vara stark när det känns som att hela världen rasar runt en. Jag sparkade igång min spiral med d-vitaminbrist, orkeslöshet och ett inre mörker. All kraft gick åt till att hålla mig flytande mentalt. 
 
Jag bad inte om hjälp. Jag ville klara mig själv. Jag kan själv, sade Alfons Åberg. Den absolut sämsta meningen en människa kan lära sig. För det är så mycket bättre att vara fler. Två är starkare än en. 
 
Jag slutade träna, för det är svårt att motivera sig när man envisas med att kämpa ensam. Jag funkar inte normalt, så jag fluffade till mig jävligt fort och sedan satt jag där - ensam, tjock och ännu mer orkeslös. Rätt hopplöst faktiskt. 
 
Men så var jag plötsligt inte ensam längre. När man sitter där i sitt svarta lilla hål kan man skatta sig lycklig när det plötsligt sträcks ned en hel drös händer. Starka, glada händer. Fulla av kamplust. 
 
Jag lämnade skolan bakom mig, en liten del av mörkret lämnade mig. Jag bestämde mig för att inte fortsätta till hösten, och plötsligt lämnade ännu mer mörker plats för lite ljus. Jag började spendera dagarna på det bästa jobb jag haft hittills i mitt liv, med helt fantastiska människor till kollegor. Min kära mormor sträckte ut en hjälpande hand och gav mig möjligheten att få träna för en personlig tränare, Tobias, en gång i veckan. Jag har nu tränat för honom tre gånger och övriga dagarna de senaste veckorna har varit fyllda av aktivitet. 
 
Jag är full av inspiration, full av ljus. Jag är inte rädd för att ljuset ska vara slut nästa vecka, för jag vet att det kommer vara kvar nu. Den här gången kommer inte kraften ta slut. Den här gången är tunnen fylld av ljusslingor, vägen jag går på är inte fylld av hål och i slutet av tunneln finns bara ljus, ljus och ännu mer ljus. 
 
Jag är glad att jag vågade ta tag i de utsträckta händerna som fanns för mig. Och därute tror jag att även du har en utsträckt hand som väntar på dig. 
 
Våga ta den. Du är värd det. 

Follow on Bloglovin