Vilja - På äventyr med Skitbilen

Fjärilsbilen går för tillfället under namnet "Skitbilen". Inte för att det är en dålig bil eller så. Det är en väldigt bra bil. Men den är väldigt skitig. 
 
Väldigt skitig.
 
Så i väntan på att någon i grannskapet tröttnar på att jag har en så skitig bil och tvättar den åt mig, kommer den att gå under namnet "Skitbilen". Vilket jag förtydligat extra mycket på bakluckan. Bara så att ingen missar det liksom.
 
Förra veckan lastade jag bilen full med prylar. Idag lastade jag på lite till - men denna gång med personer. Jag, Karro och Klara tog vårt pick och pack för att rulla till Björkvik. Där mötte vi upp mamma, lastade på tjockishesten och rullade vidare till Sofias nya stall i Jönåker. Ett helt perfekt litet stall med helt perfekta små hagkompisar som är i lagom storlek! Sofia som gått med dinosaurier i två år nu har fått kompisar som är lite mer.. Små. Lite lagom så där liksom! 
 
 
 
 
 

Vilja - "Mamma har alltid sagt att jag är speciell"

Sitter med ansiktet fullt av gegga. Tänkte säga "sånt där vitt klet, ni vet", men kom på att det kan misstolkas ganska grovt. Funderade en liten stund på att gå ut med soporna, trots att jag ser ut som jag gör. Men jag vill inte riskera att synas med bild på TV3:s Efterlyst nästa vecka, och höra Hasse Aro fråga efter en suspekt person med vit ansiktsmålning som kastar påsar med kattbajs i soprummet. Jag har inte riktigt tid med den sortens uppmärksamhet just nu, helt enkelt. 
 
 
 
 

Vilja - Som den brottsling jag är

Jag är inte särskilt känslig av mig. Som hästmänniska i ryggmärgen och ko-frälst i själen är smuts och suspekta lukter något som jag varken rynkar på näsan åt eller reflekterar särskilt mycket över. 
 
Jag är inte heller den som bryr mig så mycket ifall jag går i mjukisbyxor och världens fulaste tröja (som om inte mjukisar var fult nog liksom) till affären sent på kvällen för att jag glömde handla en viss grej tidigare under dagen. Likaså brydde jag mig inte så mycket när jag bara skulle hoppa in på Hööks strax innan stängning häromdagen för att köpa en borste till Sofia. Jag som precis var på väg hem från stallet efter att ha packat in Sofias prylar i bilen var såklart klädd i mjukisbyxor, dunjacka, stickad mössa och slitna adidas. Osminkad och lite småsvettig efter allt kånkande, men inte smutsig. 
 
Jag har nog aldrig känt mig så mycket som en snattare som då. Inte för att jag är en snattare - långt ifrån. Jag är nog en av de mest laglydiga invånarna. Men människor utstrålar känslor och även om butikspersonalen försökte vara trevlig så utstrålade de till 100% misstanke och osäkerhet. Osäkerhet om jag var en fuling eller inte. Blickarna brände i ryggen och jag kände mig mer eller mindre förföljd. Så hittade jag reflexvästarna och kom på att jag inte äger en sådan - man vill ju vara synlig i mörkret. Hittade en i damstorlek - som hängde bakom typ 10 i  juniorstorlek. Inte så smidigt. Får alltså haka loss alla juniorvästar för att få tag på en dam. Har en miljon västar i famnen och tappar en på golvet, lägger den jag ska ha i korgen och hänger tillbaka alla andra.
 
"Hittar du vad du ska ha?"
"Jadå, de hängde bara så långt in"
"heh.. "
 
Försöker vara trevlig, betalar det jag ska och skojar lite om att "det ju är en ponny jag handlar till och då får det vara lite rosa". Går ut och bakom mig hör jag personalen fråga den andra "pep det?", om larmbågarna. Såklart gjorde det inte det. Jag är ju ingen brottsling. Skulle ju bara handla några borstar och en rosa reflexväst åt min ponny.
 
Men jag har nog aldrig känt mig så mycket som en brottsling i hela mitt liv. Hädan efter tror jag att jag ska gå gala-klädd när jag ska handla hästprylar. 

Vilja - När jag blev mamma

Min fredagkväll denna helg var ytterst spännande. Jag hann med att slå personligt rekord i benpress, tappa alla hjärnceller och bli mamma. 
 
Vi börjar med rekordet: 151kg x 8 repetitioner i benpress. Nöjd! 
 
Och tur var väl att jag åtminstone kunde prestera. För det kunde jag uppenbarligen inte när jag packade träningsväskan. Kort historia: Jag fick med olika skor. Omaka strumpor har tagits ett steg längre.
 
Och så till fredagkvällens chock och asgarv: Young mother walking. Jag stod i kassan på ICA när en tant bakom mig i kön utbrister "Åh, vilken underbart söt unge! Är det en pojke eller en flicka?" och pekar på bilden i min plånbok, som syns väldigt tydligt när plånboken är öppen. För en gångs skull hade jag ingen comeback att komma med. Det var nog här alla hjärnceller dog ut - eftersom jag sedan klantade mig med skomatchning.
 
Och angående skornas bekvämlighet så får vänsterskon förstaplatsen.
 
 

Vilja - Känsliga läsare varnas!

Känsliga varnare läsas!  Idag tänkte jag prata om bieffekter.
 
Vi börjar med bieffekterna av att dunka in ny kunskap i hjärnan från 9-16: 
 
1. Du skriver ord i fel ordning
2. Du pratar extra mycket med ingen alls
3. Du skrattar åt dig själv när du är ensam
4. Du somnar troligtvis på soffan inom en halvtimme om du lägger dig ned.
 
Nu är det dock inte den sortens bieffekter jag tänkte tala om. Jag tänkte snarare fortsätta på gårdagens ämne - socker! (Och annat onyttigt). Mitt ansikte vill nämligen gärna tala om ungefär hur mycket socker jag stoppar i mig på dagarna. Det är som att min haka har någon form av finn-mätare för hur mycket socker som pumpas runt i mitt blod. Och med tanke på hur mycket socker det varit de senaste veckorna är kontentan helt enkelt: Min hy har ballat ur. Totalt.
 
Eftersom jag nu trampar in på en "sockerfri" period ska det också bli intressant att se om min hy blir bättre också. (Det brukar den bli). För nu känner jag mig lite som en blandning mellan ett träsktroll och en vårtpadda (finns det något som heter vårtpadda?). 
 
Eftersom jag inte är särskilt blyg av mig, bjuder jag på en bild på spektaklet. 
 
Kort sagt. Mitt "anti-pimples"-medel (för er som sett alla evighetsreklamer om ansiktskrämer som ändå inte hjälper) är enkelt en bättre kost. För du är vad du äter!
 
Tilläggas bör dock: Jag följer inte några som helst diet-trender. Jag vill inte bli extrem eller fanatiker åt något håll. Jag vill ha en sund och stark kropp och själ som klarar av allt jag utsätter den för. För att klara av det behövs en regelbunden motion och en bra kost. Och vad är då en bra kost? I mina ögon är det vad som är bäst för en själv. Inte några tvångsmässiga dieter hit och dit där man ska göra ditten och datten. En bra kost är när du ger kroppen vad den behöver för att fungera - du ger den energi och näring. Ingen komponent får glömmas bort - samtidigt som ingen heller bör överdrivas. Nu har jag överdrivit sockerintaget, samtidigt som jag glömt bort säkert hälften av allt som är viktigt att få i sig (typ protein och vitaminer) och det får kroppen lida för. Teoretiskt är det faktiskt väldigt enkelt.
 
 

Vilja - Ordning och reda, pengar på fredá

Sedan X antal veckor tillbaka (okej, typ sen Tjurruset helt enkelt) har min vardag ballat ur lite grann. Jag har inte tränat så mycket och jag har inte ätit rätt. Och då menar jag "inte rätt" som i "Americas fattest people"-inte rätt. Idag åt jag kakor efter lunch och äppelpaj till middag. Igår ersattes middagen av lösgodis och popcorn till bion (och bilresan till stallet). Ja, ni förstår. Min inspiration vad gällande matlagning har varit way beyond obefintlig. Och allt socker jag stoppat i mig har gjort att jag bara mår dåligt. För jag pallar inte med socker och har aldrig gjort - jag sover dåligt, orkar ingenting, tappar motivationen etc.
 
Därför tänkte jag köra på "godisförbud" fram till årsskiftet. Ni vet, som man hade när man var liten. (Eller, den gången jag hade godisförbud när jag var liten så åt jag en kexchoklad på fritidsgården efter typ en månad, så bra karaktär hade jag). Inom detta godisförbudsspektra ingår alla former av överdrivet sockerbombade (och troligtvis fabriksproducerade) äckelpäckel: godis, allt knaprigt man kan hitta i påsar (dvs typ chips och popcorn), fikabröd i alla dess former och glass. (Har jag glömt något?). Något jag inte tänker förbjuda helt men undvika i så stor utsträckning som möjligt är pasta, potatis, ris, mjukt bröd och allt annat vitt och mjöligt som enbart fyller buken. Det vill säga, jag kommer rata den kategorin så fort jag ätit upp brödet jag köpte igår. Hehe. 
 
Start i morgon. Min sista godis är äten. Nu kör vi! Back on track! 
 
 

Vilja - På turné med Totte och Fjärilsbilen

Jag fick en ny matta i födelsedagspresent när jag fyllde år. En jättefin matta. Tyvärr är soffbordet en annan historia. Klassiskt, enkelt och vitmålat träsoffbord med utmärkt mycket förvaring. Och som inte alls passar in i min lägenhet. 
 
Så smsade jag morfar och frågade om han visste var man kunde få tag på någon gammal kista. Och så råkade det vara så att han hade en gammal kista som stod i verkstaden och gav dåligt samvete. Där har ni anledningen till att jag igår satte mig i bilen och åkte på en mindre Sörmland-runt-turné. I bagaget på min lilla, lilla men förvånansvärt "stora" (jag tror starkt att den blivit utsatt för en utrymmestrollformel, ni vet som Hermione gör i näst sista Harry Potterfilmen för att få plats med en halv lägenhet i en liten handväska?) bil. Jag och Skalbaggen har varit på turné till Cheepy och Biltema med Totte och Fjärilsbilen för att köpa linolja, lacknafta och pensel. Och en fett grym leopardrattmuff i rosa (must have till Fjärilsbilen). 
 
Därför har min lilla Fjärilsbil en tillfällig karriär som snickarbil, för innan kistan kan fixas till och placeras på min matta i mitt vardagsrum måste min lägenhet storstädas från golv till tak. Vilket jag ska ta tag i nu. Sedan blir det kist-renovering. Och jag lovar att ni får före och efterbilder!
 
 

Vilja - Ni vet den där känslan?

Ni vet den där känslan som uppstår när ni går i era egna tankar och tittar på telefonen som ni har i handen. Och så ska ni gå uppför en trappa. Och det blir ju alltid så att fötterna är en cm längre än vad hjärnan tror att dem är när man går och tittar i telefonen samtidigt. Och just i samband med trappor så är den där centimetern JÄVLIGT viktig. Det vet vi ju. I alla fall. Den känslan som uppstår när man väl inser att hjärnan kortat av den där centimetern på fötterna, eftersom man helt plötsligt faller framlänges och slungar iväg telefonen med all kraft som tyngdlag och rörelseenergi och allt vad det heter kan uppkalla vid sådana tillfällen.
 
Ni vet den känslan? När ni ser hur telefonen vars fram och baksida som är av glas, väljer att prova högst ofrivilligt hur det är att flyga. Mot en trappa. Som är gjord av sten. Jättehård sten. Sten med kanter. Eftersom det är en trappa.

Och ni hinner inte bara se hur hela livet passerar i revy utan också hur DYRT den här skiten kommer bli.
 
Den känslan uppstod idag när jag var på väg in från bilen. 
 
I alla fall. Det jag ville säga var att telefonen höll. Så nu ska jag kolla på Grey's Anatomy och äta godis, för det var en väldigt jobbig pärs att gå igenom så jag känner att jag måste vila lite. 
 
 

Vilja - Mormor hälsar och säger förlåt

Jag trodde att jag hade läst världens bästa bok när jag läste "En man som heter Ove". Sedan fick jag boken "Mormor hälsar och säger förlåt" i födelsedagspresent. Båda är skrivna av Fredrik Backman. 
 
Jag tänkte att jag skulle läsa den när jag fått klart mitt körkort och blivit klar med det värsta skolarbetet och har lite lugn och ro och sånt.
 
Sedan tänkte jag att jag kanske kunde läsa ett kapitel i alla fall. 
 
Sedan blev det väldigt roligt och jag var tvungen att ringa mamma och berätta om allt roligt som stod i boken. Sedan tänkte jag att ett kapitel till kan jag faktiskt läsa.
 
Sedan hade jag visst läst ut boken. 
 
Och det råkade visst vara så att även denna bok var helt fantastiskt bra och delar en klar förstaplats med den där mannen som heter Ove. Det känns lite speciellt också när man läser en så galen bok och igenkänningsfaktorn bara skriker om och om igen. För hela boken är kaos och den skildrar en helt kaotisk familj och det råkar visst vara så att jag har en rätt kaotisk familj. Den handlar om sjuåriga - nästan åttaåriga - Elsa som är lite annorlunda. Och mormor och alla andra familjemedlemmar som är lite annorlunda på sitt vis. 
 
Och jag är också lite annorlunda och min mormor och alla andra familjemedlemmar är också lite annorlunda på sitt vis. 
 
Jag kanske inte har en mormor som står naken på sin balkong och skjuter paintballgevär på grannar och säger tokiga saker, men jag har en mamma som tappar byxorna på banken och en mormor som säger "Men OJ vad många KINESER det var här!" i Chinatown. Och jag kanske inte har en mormor som gör snögubbar nedanför folks balkonger och klär dem i människokläder så att de ser verkliga ut. För den biten gör min mamma. Och det går kanske inte runt "livsfarliga kamphundar som FAKTISKT är sanitära olägenheter" i huset. Men Vimse och Laban råkar faktiskt ha blivit kallade för just sanitära olägenheter väldigt många gånger. 
 
Om det är bra eller dåligt att ha en familj som heter KAOS i efternamn, det vet jag inte. Eller, jag vet att det kanske inte är det mest optimala om man ska resa någonstans med flygplan eller så. Det vet jag ju. Men det blir förbannat bra böcker av kaosiga familjer i alla fall. Det är en sak som är säkert. 
 
Jag ger denna bok tio av fem worsar, för det här var helt fantastiskt bra och alla borde läsa den!
 
 

Vilja - Happy Halloween

 

Follow on Bloglovin