Vilja - Ett sätt att använda musslor!

Mina smaklökar exploderar av lycka! Went wild and crazy in das kök (känns bra att blanda tre språk i samma mening, japp) och slängde ihop en musselskapelse. Limfjordsmusslor, créme frâiche och Wasa Rågi (Knäckebröd alltså, simple as that). Mumma! 
 
Fräste musslorna med vitlök, tillsatte en msk créme frâiche (gourmet, med smak av soltorkade tomater och fetaost). Créme frâichen är väldigt smakrik i sig, så inga fler kryddor användes. Lät det vara i pannan en stund till och slevade sedan upp på knäckebröden. Herreguuuud vilken smaksensation. Otroligt enkelt och gott. Trots att det kanske ser lite slemmigt ut (vilket det ICKE är!). 
 
Lär er äta musslor gott folk, det är GOTT!
 
 

Vilja - Clara dislikes (Ett inlägg tillägnat Clara Jonsson)

Efter att nu ha ägnat många eftermiddagar med att träna och införskaffa sjukt hälsosam föda tillsammans med Clara, har jag nu kommit fram till att skriva ett inlägg tillägnat denna människa. Först var det på tal om att göra en egen blogg helt tillägnad mina egna reflektioner om Claras irritationer. Men jag är alldeles för lat för att göra en bloggdesign till en ny blogg. Och en bloggdesign är ju obligatoriskt om det hela ska fungera. Därför får detta inlägg räcka. 
 
Clara (Hennes blogg hittar ni HÄR) har många i-landsproblem som stör henne. Ungefär ett i-landsproblem om dagen. 
 
Måndagens i-landsproblem i Claras värld: Människor som inte går på övergångsställena. DET FINNS ETT ÖVERGÅNGSSTÄLLE TIO METER BORT, ÅT SAMMA HÅLL MÄNNISKAN SKA GÅ ÅT - VARFÖR KAN MAN INTE BARA GÅ ÖVER DÄR!? Nej, för människor verkar omedvetet sky de vita ränderna på marken, och väljer därför att vandra rakt genom korsningar, mitt på vägar och allt som oftast bredvid övergångsstället i stället för över det. Värst är det om det är föräldrar med sina barn som gör detta - tänk vad dessa barn lär sig! Då kommer en ny generation av vägra-övergångsställen-människor att växa upp. FY! Det är inte acceptabelt! 
 
(Det faktum att Clara själv titt som tätt går över vägen trots att övergångsstället är tio meter bort, det talar vi tyst om... För vägen är ju inte stor och fylld med farliga jättesupersnabba bilar?)
 
Tisdagens i-landsproblem i Claras värld: Folk som trycker på stoppknappen vid ett rödljus och sedan ändå går mot rött, så att de redan passerat vägen när det kommer bilar. Och precis när bilarna då kommer - DÅ blir det rött, så de måste stanna i onödan. För människan som tryckte är redan långt, långt borta. Det är inte ok! Stackars, stackars bilförare som måste använda bromspedalen HELT i onödan. Antingen VÄNTAR MAN TILLS DET BLIR GRÖNT, eller så trycker man inte alls. Så det så!
 
(Jag, Vilja Lindgren, är inte alls skyldig till detta fenomen. Inte alls.)

Onsdagens i-landsproblem i Claras värld: Folk som genar. VAD exakt finns det för mening med att tvära i kurvan i stället för att fullfölja hela kurvan? Det är inte ok att kliva av trottoaren bara för att den böjer sig i 90 grader. Man kan faktiskt gå hela kurvan och behöver inte gå tvärs över. Vad tjänar man på det? 3 sekunder, max! GÅ PÅ TROTTOARHELVETET FÖR I HELVETE! HELA VÄGEN RUNT!!! 
 
Torsdagens i-landsproblem i Claras värld: Stadsbussarna. Jag menar, det är ok om landsortsbussarna är lite sena, för man står ändå vid busshållsplatsen typ tio minuter innan när man ska åka med dem. Men STADSBUSSARNA. De satans opålitliga gröna plåtlarverna som ska gå en gång i halvtimmen. Vissa dagar är de två minuter sena - och andra två minuter tidiga. Att de är två minuter sena är lite ok. Bara lite. Men två minuter TIDIGA!? Hur förbannat svårt ska det vara att komma till hållplatsen exakt på angiven sekund!! Hela livet är ju planerat efter dessa bussar när man är beroende av kollektivtrafiken. Menar dem på riktigt att man ska behöva SPRINGA för att hinna till hållplatsen i tid för att bussen PLÖTSLIGT bestämmer sig för att vara FÖR TIDIG? Inte ok. 
 
Fredagens i-landsproblem i Claras värld: Strejk. Busstrejk. Tänker inte människorna på att man som kollektivtrafiksberoende faktiskt VILL TA SIG FRÅN PLATS A TILL PLATS B?!?!? Har man valt att köra buss så får man faktiskt acceptera en lön på 13 kr i timmen. Är man inte nöjd kan man väl strejka på natten i stället, så att bussarna fortfarande kan åka enligt tabellen på dagen. Tänker dem att man ska GÅ mellan Nyköping och Strängnäs eller vadå? Tänk på oss oskyldiga människor som blir helt handikappad av all strejk! Vi tar oss ju ingenstans!! 
 
Detta är alltså min tolkning av Claras vardagliga irritationer. Clara är en ganska irriterad människa, men vi tycker om henne ändå. Om inte annat så är i-landsproblemen ganska roliga ibland ;)
 

Clara dislikes....
 
 
 

Vilja - Dagens middag, kyckling och grejor..

Dagens middag blev lite hastig och lustig. Eller, snarare beslutet till vad jag skulle äta och när den skulle ätas. Själva tillagningen blev frustrerande långsam (för mitt tålamod). Kycklingfilé med soltorkade tomater och fetaost-créme frâiche serverat med ugnsbakade grönsaker med lite gréve och så tre svenska gourmet-tomater (snordyra, men jättefina och goda!). 
 
Riktigt gott blev det! Men lite tidigt för att vara middag (15/16-tiden), så nu sitter jag och mosar i mig vindruvor till kvällsmat. 
 
 

Vilja - Enkel och god frukost!

Jag är väl inte den bästa på att variera min frukost, men jag har i alla fall "bytt period" nu. För några veckor sedan var det havregrynsgröt som gällde vareviga morgon - nu är det för tillfället knäckebröd med keso och något mer som gäller! Fram till idag har jag enbart kört kombinationen keso/rökt kalkon. Idag provade jag att brassa på med morfars smörgåsgurka på den ena. Perfekt kombo! 

Ett glas apelsinjuice blev vätskan som serverades till dagens frukost. Gottis!
 
 
 
 

Vilja - Motivation på ingång!

Frida och jag har kommit fram till att det är smart att även skriva våra namn i rubriken när vi skriver våra inlägg, för att tydliggöra vem som skrivit vad. Därför inleder jag detta inlägg med mitt namn!
 

Jag har insett att motivationen till framför allt träningen har kommit tillbaka med stormsteg. Om det beror på avslutad skola och sin tur avslappnad hjärna, det faktum att det är sommar eller helt enkelt att jag kommit igång igen - det går att spekulera i. Idag har jag cyklat ungefär en mil totalt. Började dagen med att kliva upp 07.45, cykla iväg med ett paket smör till Clara, sedan vidare till affären för inköp av 10 kg kattsand. Pressade ned kattsanden i ryggsäcken och cyklade hem, totalt ca 6 km. På eftermiddagen var det sedan dags för jobb, på äldreboendet i Rosenkälla. Tog cykeln även dit och hem - så totalt ca en mil cykel idag! 
 
Sedan tjyvläste jag Claras blogg, som vanligt, och fick syn på denna övning:
 
 
"Challenge accepted", kände jag och påbörjade övningen. Naivt tänkte jag att "Calf raises" skulle vara den simplaste övningen. Tji fick jag - för tyfusan vad det brände i röven när man kommit upp i 25-30 upprepningar! Lade till vikter (min kettlebell på 8kg) när jag utförda squaten. Känns bra att ha gått igenom benen så här på kvällskvisten!
 
Igår blev det promenad, cykel och zumba. Medley har gratis ute-zumba här i staden under sommaren, så det är klart man passar på! I morgon blir det zumba igen, men inleder dagen med ett styrkepass på gymmet med bästa Hanna. Tagga, tagga, tagga! 
 
 
 

Anledningen till min lilla bloggpaus

Jag ursäktar så mycket för att jag inte skrivit speciellt mycket så sistone men jag har faktiskt en anledning.
I flera år nu har jag varit allergisk mot pollen, timotej, päls och damm. Det har under åren blivit sämre och sämre för varje år och nu i år slog det till ordentligt.
Jag har ätit tabletter som inte hade någon alls verkan förutom att göra mig trött så att jag faktiskt sovit hela dagar. Även nässprayen som jag har gjorde så att näsblodet flödade och jag blev tvungen att sluta. Detta har då slutat med att jag har haft svårt att andas.
 
Många tårar har fällts över min allergi eftersom jag aldrig fått någon medicin som hjälpt och bara mått sämre och sämre för varje år. Jag kan knappt längre vara i familjens sommarstuga, inte ha fönstret öppet när jag ska sova på sommaren, kan inte ha dörren öppen till mitt rum för risken med att katterna kan gå in och lägga sig i min säng, jag kan inte längre tvätta mig med parfymerad tvål och inte heller ha parfymerad ansiktsmask även frågan om att sluta rida har kommit upp.
Alla dessa saker är något jag är van vid och älskar men det kommer inte att fungera om jag vill må bra, men de är även saker jag inte kan låta bli. Igår förvärrades allt och jag kände inte längre för att hålla mitt hopp uppe då även synen påverkades och det blev svårare att andas.
Jag ringde då till vårdcentralen för att boka tid men istället fick jag höra "det finns inget vi kan göra för dig längre". Fanns det verkligen ingen mer chans? Hade jag redan fått alla mediciner man kan ge en allergiker? Detta förstörde hela min dag och jag ställde mig frågan om och om igen, ska jag behöva leva såhär varje sommar och bara bli sämre?
Idag fann jag min räddare i nöden! På samma vårdcentral fann jag en läkare som engagerade sig för min allergi och för mitt välmående. Ska det verkligen ta 10 år att hitta någon som faktiskt vill hjälpa mig?
Jag börjar nu med 5 olika mediciner om dagen och en remiss är skickad till en expert på allergier. Diskussionen om att börja på spruta har även kommit upp, dessvärre tar det upp till 5 år innan den börjar aktivera kroppen. Just nu ser jag det inte som något negativt eftersom jag för en gångs skull fått hjälp. Tack vare medicinerna jag fick idag så mår jag bättre än vad jag gjort på väldigt länge.
 
Jag vet att doktorn som hjälpte mig inte läser detta men jag vill tacka honom enormt mycket. Han har ärligt talat fått mig att se ljuset i tunneln igen, räddat mig genom att få mig att andas ordentligt igen och trott på mig att jag faktiskt mådde väldigt dåligt. Jag kan tacka tusen gånger om men det finns inte ord för hur glad jag är nu.
Nu kan jag lova att träningen kommer bli aktiv och dessutom bloggningen, IM BACK!
 
/Frida

Otroligt fantasifull middag - "Take all you got!"

Lagom fram till kvällskvisten tog tristessen överhanden. Efter en "forever alone-promenad" ned på stan för inköp av en lakritspuck knallade benen vidare till polishuset för att hämta ut mitt pass. Lagom där fanns det inte mycket kvar att göra, så benen knallade hem och hämtade delegeringspappren och trampade iväg till jobbet med den nypumpade cykeln (ja, jag var faktiskt så duktig att jag pumpade däcken igår!). Lämnade in delegeringspappren, dog av värmeslag och trampade sedan hem igen. Efter det har jag lite latmansaktigt utfört några träningsövningar med min kettlebell och gymbollen. Ungefär där tog också energin slut. 
 
Så, 'middag' blev det stora frågetecknet - för tusan, jag har ju inte lagat mat på riktigt på hur länge som helst! (Och i längden funkar det inte att leva på knäckebröd, nej, även fast det är fruktansvärt lockande). Så efter att ha suttit på min fantastiska fårfäll i min fabulösa fåtölj och förnekat behovet av middag i ungefär tre timmar, tog jag mig i kragen och letade igenom köket efter lämpliga ingredienser. Slutresultatet blev kanske (i andras ögon) aningen konstigt, men faktiskt otroligt gott. Kycklinggryta gjord på kyckling (nähä!), spetspaprika, rödlök, vattenkastanjer, kokosmjölk och diverse kryddor - serverat med vitlöksfrästa musslor. SÅ gott. Dog lite grand. Bästa är att jag har stekpannan full så att det räcker till hela helgens matlådor. Så nu är jag lycklig och magen står i fyra hörn! Blir fint att fira midsommar på jobbet med godaste kycklinggrytan, yäh! Midsommarstång och grejer är inget för mig... 
 
 
 

En jäkla soppa!

Fantasin vad gällande födointag har verkligen varit optimal på sista tiden. Jag är inne i en kalkon och knäckebrödsperiod och hade därför lätt kunnat ersätta alla dagens mål med knäckebröd och kalkon. Men icke! Därför fick middagen bestå av grönsakssoppa. Sjukt god, men jag kan tyvärr inte ta åt mig i äran då den största ansträngningen var att lyfta ur konservburken ur skafferiet och öppna den. 
 
Jag har också varit duktig och gått till torget och pumpat cykeln! Så i morgon ska det cyklas av. Har också bokat in en inlinestur på kvällen med en vän, så det blir mycket åka av i morgon.
 
 

It's time to live!

I fredags tog jag studenten. Sedan dess har jag mer eller mindre levt som en död sill i en sardinburk. Man tror att man är redo. Man tror att man är beredd och man tror att livet kommer leka efter att man klivit ut genom slottsdörrarna med slutbetygen i handen - men man är inte beredd. Man är aldrig beredd. I 13 år har jag gått i skolan. Man tänker inte på det, men skolan finns med i huvudet dygnet runt - året runt. Man kopplar aldrig av. Även om man inte tänker på skolarbete hela tiden så ligger det ändå och tickar och tar energi där i bakhuvudet. Det senaste året har varit kaos - då har det inte bara legat i bakhuvudet och tickat, utan tickat på högsta volym i hela skallen. 
 
Sedan tryckte någon på powerknappen. Plötsligt var allt slut och det finns inte längre någon skola i huvudet. Jag är hemma och har ingenting jag måste göra. Jag har inga bokanalyser eller uppsatser att skriva, inga prov att plugga till. Jag har inte ens någon uppgift jag tänker på men väljer att skjuta fram för att jag inte har lust - men fortfarande tänker på. Jag är fri!
 
... Och friheten tog ifrån mig förmågan att tänka och agera. I alla fall tillfälligt. Nu är det dags att bygga upp en egen struktur som inte kommer automatiskt från skolan. Jösses så svårt allt blev helt plötsligt!
 
Jag försöker tappert fylla mina dagar med aktiviteter. Men jag måste stanna upp och andas, tänka och smälta. Förstå att framtiden nu rullar vidare på ett annat vis. Jag måste fixa saker som måste fixas och jag måste hålla i tömmarna själv. Nu är det jag som är styrman - och kapten. Därför har jag försökt fylla dagarna med aktiviteter som inte kräver så mycket hjärnaktivitet, men som ändå ger mig en viss rutin. I måndags fixade jag nytt pass, satt publik på en rättegång och åt lunch med mor min. Idag gick jag på en utbildning i jobbet, lärde känna tre nya människor, köpte jordgubbar och en kettlebell i Påljungshage med Clara, tog en promenad samt skänkte bort mat till bättre behövande. (Okej, det sistnämnda består av att jag gav Clara lite potatissallad, grädde och mjölk som jag inte vill ha själv för att jag helt enkelt inte kommer hinna äta upp potatissalladen - och jag äter inte mejeriprodukter). Det kändes bra i hjärtat.
 
I morgon ska jag fortsätta städa, fixa min medicindelegering, (förhoppningsvis) träffa Emily och träna. 
 
En plan. Man måste ha en plan.
 

It's time to build my own life.
 
 
 

För vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra!

Sådär snabbt  var studenten över, känns som att hela dagen var över på 3 sekunder.
Vi började med en champagne frukost med min kära klass sen var det bara köra på. Dagen blev bara bättre och bättre, förutom det dåliga vädret och försenat flak. Detta var absolut den bästa dagen i hela mitt liv och skulle göra allt för att få uppleva den igen.
Krogen var väll ändå det som var sämst eftersom alla var så otaggade :( men försökte göra det till något bättre i alla fall så det slutade med att jag och Vilja blev bjudna på krogen och dricka av två killar, tacka min bästa övertalningsförmåga!  
På min studentskiva igår kom bakslaget och jag insåg att jag faktiskt slutat skolan helt, de 3 åren på Ökna var som bortblåsta. Detta resulterade i att tårarna bara rann.
Min underbara släkt gav mig i varje fall ett presentkort som jag skulle använda för att köpa en dator eller en kamera så idag var jag iväg och köpte min första egna bärbara dator. Helt överlycklig över min nya leksak!
 
Jag vill tacka alla som varit med mig dessa 3 år, vänner som ovänner. Ni har fått mig till den människa som jag är idag och utan er skulle jag fortfarande vara den personen som gömde mig bakom allt smink, tittade neråt och aldrig sa till om något fel.
Idag ser jag den stora ändringen, jag vågar säga till om något är fel eller om någon människa säger taskiga saker, jag har lärt mig vilka personer som är äkta och spenderat mera tid på dem än de som är falska och dryga och jag har accepterat mig själv mera och insett att det finns bara en av mig och det är jag
Visst, jag valde fel skola men jag skulle göra samma sak igen!
 
 

Tack mina kära vänner, för dessa tre år!

Innan jag började på Ökna var skolan ett nödvändigt ont. Det var något jag inte gärna gjorde - men som jag genomförde ändå med sammanbiten min. Jag släpade mig till skolan på morgonen (och kände mig alltid för lite extra - kanske var jag lite sjuk trots allt, någon morgon?), gjorde det jag skulle, åkte hem och lämnade skolan bakom mig tills det var dags igen. Dag efter dag. Jag umgicks inte särskilt mycket med mina skolkamrater - och det gjorde mig ingenting. Jag grät inte när det var dags att flyga vidare. Det vara snarare rätt skönt att "slippa skiten".
 
Sedan kom jag till Ökna. Plötsligt var skolan inte ett nödvändigt ont, inget jag plågade mig igenom för att jag helt enkelt var tvungen. Skolan hade, ve och fasa, blivit mitt andra hem. En trygghet i vardagen. Trots att det var tufft ibland, trots att man kanske hellre ville stanna kvar i sängen vissa dagar än att gå och sätta sig i en skolbänk och trots att det var tjafsigt om saker och ting då och då. Plötsligt hade jag också skolkamrater som för mig inte längre bara flög omkring som ointressanta spöken som jag inte hade något gemensamt med. Plötsligt insåg jag att jag inte bara hade ett andra hem - jag hade också en andra familj. Sveriges största och bästa andra familj.
 
Trots att man vid flera tillfällen nästan kunnat klappa till en skolkamrat för att man inte kommit överens och vid flera tillfällen haft häftiga diskussioner (och flygande bananer) där åsikterna varit totalt skilda från varandra - så kan jag inte annat än säga att min andra familj är högt älskad. För jag menar - det har hänt minst lika många, om inte fler, gånger som jag gärna kunnat klappa till in bror för att vi inte kommit överens. Men det är väl vad folk brukar kalla för "syskonkärlek" (eller hur?). Så alltså även i min "andra familj". 
 
Tre år har nu passerat och det känns som att hjärtat ska gå i tusen bitar. Att flytta hemifrån var lätt. Att starta ett eget liv utanför den lilla familjen var lätt. Inte en tår föll - bara lycka och glädje. Men nu, när tiden är kommen och det är dags att splittras från den andra - den stora - familjen, är det annorlunda. Nu vill tårarna fylla hav. Nu vill hjärtat slitas i bitar. Det är ett avslut, ett farväl till tre (tuffa) år av bråk, skratt, kärlek, hat, lycka och glädje, Men samtidigt är det också en början. Vi stänger kaptilet till den första femtedelen av våra liv - men nästa sida är inte tom. Den är fylld med rader som beskriver kommande kapitel. Vi må ha passerat det första kapitlet, men den tjocka delen av boken är fortfarande kvar. Vi har mycket kvar att uppleva, uppskatta och lära oss. 

Därför vill jag inte heller säga farväl, adjö - eller det lite mer alldagligare - hejdå. Nej, jag väljer nog att säga "på återseende". Vi vänder inte varandra ryggen - vi börjar helt enkelt bara vandra vidare mot nya marker. Tårarna är inte bara sorg och saknad - de är även lycka och kärlek.
 
Det är dags att vidga våra vyer och bygga vår egen väg, så att vi med stolthet kan berätta om vad som hänt i våra liv när vi ses igen. 

Så därför väljer jag nu att avsluta detta med att säga; På återseende, älskade Ökna. Älskade Öknafolk. Vi ses snart igen!
 
 
 

Livet leker - solen steker!

(Måste bara ge lite cred till min fyndiga rubrik)
Jag kan äntligen lägga ned mina skrivpennor i pennskrinet och låta dem damma på obestämd tid. De enda pennor jag behöver använda flitigt nu är mina ritpennor. Jag kan gosa ned mig i soffan med en dålig deckare i stället för en avdammad och tummad klassiker som kanske inte hade varit mitt förstaval. Jag kan med gott samvete ägna kvällarna åt precis vad jag vill i stället för att försöka nöta in de fyra sanningarna i Buddhismen eller hur celler är uppbyggda. Jag är äntligen klar med allt vad Gymnasiestudier heter. Äntligen har jag svart på vitt att jag kan lägga allt bakom mig och smyga vidare i livet.
 
Därför har jag idag gjort precis vad jag känt för och ingenting annat. Ägnade förmiddagen åt att söla mig igenom Ica Maxi, för att jag inte hade någon tid att passa. Köpte ett kg svenska jordgubbar, bara för att det är gott. Sedan tog jag mig en tripp ned till Rockbaren och lät min middag bestå av en god (och sjukt billig) Ceasar-sallad tillsammans med Sammy och Hanna. Det är livskvalité mina vänner, det måste jag säga. Att kunna göra vad man vill utan att tänka på att den tiden kanske hade behövt läggas på läxor. Inget dåligt samvete här inte!
 
Träningen har jag också kommit igång med ordentligt igen, igår sprang jag 3,5 km innan läggdags, i förrgår blev det också en löptur och i lördags blev det promenad + bad med hundarna. Motivationen är på topp och det känns lockande att dra sig ut och röra på sig. Jag lapar hellre sol på en promenad än ligger orörlig på en handduk på gräsmattan. Det sistnämnda ger mig för övrigt paranoida inslag, då jag är övertygad om att alla jordens insekter planerar en massiv attack med världsherravälde som mål - och att de kommer börja med att döda mig. Myggor, myror, fästingar och spindlar verkar inte ha något emot att göra mig sällskap så fort jag blir stillasittande/liggande utomhus. Problemet är att jag inte uppskattar sällskapet lika mycket. 
 
Nu ska jag ägna kvällen åt att packa min snygga Adidas-ryggsäck. Inte mig emot! För i morgon bär det av till hufvudstaden, där förmiddagen ska ägnas åt en timmes crosstraining i Huddinge och eftermiddagen till picknick och promenad i det förhoppningsvis fina vädret! Vardagslyx, var det ja. Now we're talking!
 
 
 
Dagens inte-så-somriga skoval:
 
 
 
Hundbusarna i helgen:
 
 
 

Smått plock till kvällsmat..

Jag är tokmätt och lider av matkoma. Inspirationsbristen på en bra middag/kvällsmat resulterade i ett hopplock av lite allt möjligt. Så det blir ibland! Det satt fint med kall mat en sån här dag, så resultatet blev två knäcken med (laktosfri) keso och kalkon, melon, torkade katrinplommon och aprikoser, lite mörk choklad med havssalt och mandel samt ett glas nyponsoppa! Invigde med det också mitt nya, fantastiskt fina glas från Indiska som jag köpte för ett tag sedan. Kände att jag behövde ett "favoritglas". 
 
Jag är så mätt att jag inte riktigt kan tänka klart, än mindre blogga. Så tänkte låta bilden på kvällsmaten tala i stället. Kvällens tips blir nog mackorna, kalkonens sälta (den är rökt) tillsammans med keson är ultimat!
 
 

En kämpe till student?

Man kan nog kalla mig många saker. Plugghuvud? Kanske det. Kämpe? Javisst. Bekräftelsehora? Fungerar!
 
Det är bara till att se detta med prestation. Prestation väger tungt hos mig. Självbekräftelsen efter en prestation får hela min värld att glittra. Ge mig ett MVG och hela kroppen spritter av glädje - jag har nått det högsta målet. Undermedvetet vill jag nog vara "störst, bäst och vackrast". Jag vill prestera på topp i allt jag gör. Det är klart, det gör att det brister på annat håll; Jag blir sällan nöjd med mina egna prestationer. Även om någon annan skulle anse att jag gör något fantastiskt (typ mamma, för det är tydligen mammors skyldighet), så ser jag mest bristerna. Tecknar jag en bild får jag hurrar-rop medan jag själv mest vill knöggla ihop pappret och elda upp det med en tändsticka. Men de tre små bokstäverna - MVG - det vägar tungt. Det är det som betyder något, även om det egentligen kanske inte borde vara det som betyder något. Eller åtminstone inte det som betyder mest. Men det gör det. Ger någon mig ett MVG kan jag inte hålla kvar ett leende, då känner jag mig bra. På samma vis känner jag när jag tränar, där har jag många mentala spärrar - men vinner jag över dessa är jag oövervinnerlig. Klarar jag något jag inte trodde mig klara, eller utför ett nytt personbästa - då känner jag mig bra. Bäst. 
 
Jag är en kämpe till student, samtidigt är jag lat. (Fruktansvärt lat). Jag skjuter gärna på nödvändiga saker så länge det går, bara för att. Jag vet inte varför egentligen. Jag bara gör det. Men när jag väl tar tag i sakerna går det på två röda och jag genomför det på en relativt hög nivå - bara jag lägger ned lite energi på det. Och efteråt mår man så bra! Man blir så nöjd! 
 
Ja, jag är en bekräftelsehora. Jag vill ha och BEHÖVER mina MVG. Jag behöver ha mina nya personbästa. Det är då jag håller humöret på topp. För er som spelar Sims kan jag förklara det som att min behovsmätare fylls upp till max att det börjar lysa i silver (dvs när det passerat både grönt och guld). "Livslång lycka" tror jag det kallas på simsspråk. För min del håller det väl inte livet ut, men allt för väl i ett par dagar... Eller en vecka. Är lyckomätaren på topp presterar jag ännu bättre (Åh vad jag hör hemma i ett simsspel...). 
 
De senaste två veckorna... Eller tre? Jag har ingen koll på tiden längre... Har varit sinnessjuka i pluggmängd. Autopiloten har aktiverats och jag har producerat prov efter prov efter prov efter uppsats efter prov. Nu, när jag äntligen börjar bli klar med precis allt. Precis varenda mening. Precis varenda punkt. Så inser jag vilket lass jag faktiskt har dragit - och jag har presterat. Presterat bättre än under hela min gymnasietid. Betygsresultaten har börjat ramla in och i alla de ämnen jag "stressat" igenom nu på slutet har jag presterat på topp. 
 
För en gångs skull är jag nöjd över mig själv. Nöjd över min insats. Jag har gjort mitt och nu har jag fått skryta om det också. Nu känner jag mig bra. Och efter att ha hållt för öronen och sagt "BLABLABLA" så fort någon nämnt "studenten", "nu är det snart slut" eller "det är inte lång tid kvar" kan jag nu säga: 
 
Jag är redo. Jag är redo att ta på mig mössan, skåla i champagne och skrika "FÖR JAG HAR TAGIT STUDENTEN!!". Därför tänker jag inte stressa mer nu, det är dags att luta sig tillbaka och invänta dagen som tidigare varit domedagen - och i stället inse att Dagen bara är slutet på början. Slutet första femtedelen av mitt liv (Ja, för jag tänker bli fett gammal). 
 
Skål!
 

Sista måndagen på Ökna

Dagen har gått i trötthetens tecken. Sista måndagen på Ökna och jag har släpat mig igenom skolan. Åkte dit strax före lunch, höll på att avlida lite lätt av värmeslag på bussen, åt lite lunch och chillade galet i två timmar eller så. Sedan insåg de få av oss elever som faktiskt befann sig på skolan att vi kanske kunde flytta på vår enda lektion så att vi kunde ha den lite tidigare. Slutade med att vi inte behövde någon lektion alls - jag gjorde mina diktanalyser muntligt och fick sedan skjuts av bästa Tove till trafikplatsen. Tog således en tidigare buss hem och nu avlider jag lite grann igen. 
 
Det tuffar på mot slutet nu. Två riktiga skoldagar kvar innan det är finito. Under dessa två skoldagar har jag inte ens några vettiga lektioner, men man måste väl ta tillvara på de sista öknadagarna i ens liv antar jag. Idag placerades mössorna bakofram - plötsligt känns studenten så nära att man nästan kan ta på den. Läskigt!
 
Med risk för att dagen kommer att fortsätta ticka på i trötthetens tecken har jag nu planerat in en powernap innan jag ska släpa mig ut på en kvällspromenad. Ingen idé att sätta sig och nöta in mikrobiologin när hjärnan inte är helt med på spåret. 
 
Sista måndagen. Det närmar sig slutet - ska man skratta eller gråta?
 

Vad är väl en bal på slottet?

I detta inlägg kommer jag att bedyra min kärlek till Ökna och dess "invånare". 
 
Igår var det bal. Ni vet; vackra klänningar, stiliga kostymer, glada miner, fina frisyrer och häftiga bilar. Dagen började med att himlen öppnade sig och änglarna pissade på oss. Vilket det kändes som, med tanke på att jag insåg att jag skulle behöva gå hem med nyfixad frisyr och sminkning i det värsta regnvädret på länge. Som tur var räddade Malin situationen genom att möta mig med ett paraply - jag och stylingen överlevde alltså. 
 
Sedan blev det att klättra i klänningen, underkjolar och krångel! Till slut satt klänningen på plats och det var på tiden att klämma sig ut genom ytterdörren och åka mot Nynäs slott. Vi gjorde entré med vår fina limo. Eller vänta lite... Vi gjorde entré i min fina lilla vita bil som mamma valt att pynta med blommor och fjärilsdekalar i äkta Barbie-manér. Åkande bakom limon. Haha! Champagne serverades i fähuset och sedan gick vi mot slottet för att fotograferas. Tjejerna fastnade med klackarna i gräset och fick kämpa med att hålla sig upprätta. 
 
Efter det bar det av mot Orangeriet, där middagen serverades. Vi placerade oss, blev välkomna och sedan började kvällen på riktigt. Fina tal betades av, roliga samtal hölls vid borden och middagen var väldigt god. Sedan försvann borden och vi hade ett dansgolv. 
 
Kvällen spann vidare med prat, skratt, sång och dans. Jag har nog aldrig haft så roligt! Tokdans, lufttrimning i balklänning och massor av flabb. Öknamänniskorna är helt fantastiska - både personal och elever! Dansen blev rena träningspasset och vår idrottslärare Vladimira bör vara stolt. 
 
Strax innan hemgång blev det däremot kaos. När Adrian kom fram och gav mig mitt armband, och jag då insåg att både halsbandet och armbandet knäppt upp sig själva utan att jag märkt det. Paniken tog vid - vart tusan kan halsbandet var!? Det otroligt vackra och värdefulla halsband jag fått äran att låna för denna kväll. Hur är det ens möjligt att tappa något sådant? (Svaret på den frågan är väl helt enkelt att spännena var helt värdelösa och knäppte upp sig även om jag inte rörde mig.. Prova då att röra er - massor). Efter en stunds kaos och letande, upptäckte jag att halsbandet åkt ned i urringningen på klänningen. Jag tror aldrig jag har varit så lättad i hela mitt liv. Sedan var det dags att åka hem, precis rätt tid kan jag säga! I taxin fick jag ett sms från världens bästa Annika - att världens bästa Äddan kalvat och fått en liten Äddvard! Det gjorde verkligen kvällen ultimat, jag blev så glad att tårarna bara rann. Det finns ingen bättre ko än Äddan ♥
 
Avslutningsvis vill jag säga TACK. Tack till alla öknamänniskor som gjorde min kväll. Tack till alla älskade människor som bidrog till denna fantastiska bal! Tack för att ni är så himla bra och roliga och bara bäst! Tack till det trevliga sällskapet under middagen, tack till de roliga konversationerna under kvällen, tack till ni fantastiska människor som hjälpte mig att leta efter mitt halsband. Och tack för allt stöd, pepp och all tid ni bidragit med dessa tre ÅR. Ni är fantastiska! Allihop! ALL KÄRLEK TILL ER ♥
 
 

Night before prom

Idag känner jag inte riktigt igen mig själv. I morse klev jag upp direkt när klockan ringde första gången - 05.30! Reflekterade inte ens över tiden. Tog god tid på mig, kokade ägg till frukost och tittade på TV ett tag innan det bar av till skolan. Jag borde ha blivit trött någon gång runt 22, men det blev snarare tvärtom - piggheten tog överhanden. Efter ett tag valde jag att ta på mig mina färggranna träningskläder och snöra på mig mina knallrosa skor för att gå ut och springa en runda. Med inställningen "Jag KAN faktiskt springa ända tills jag spyr" (inte för att jag skulle spy, men med inställningen att inte ge upp innan jag spyr - eller kommit hem gör att gränsen för att ge upp placerars lååååångt fram). Och ja, inställningen hjälper! Inget gnäll för att det är lite jobbigt - för så länge du behåller inälvorna är det bara att springa på.
 
Okej, riktigt så brutal behöver jag kanske inte låta. Men jag sprang i alla fall en 5 km lång runda i kurvig och terräng och med trappor - utan att sakta in. Det var länge sedan jag kunde springa så konstant utan att ta en gåpaus eller två för att den mentala uthålligheten inte hänger med. Det känns väldigt bra och jag ska försöka hålla kvar den här mentala styrkan fortsättningsvis, för just mentaliteten (eller "tjockt pannben") är vad jag behöver träna upp. Det är min svaga punkt, min akilles-häl. 
 
Avslutade passet med att gå varv på varv på varv runt innergården med Mushu som satt på altanen när jag kom tillbaka, blev ett trevligt kvällssamtal som nedvarvning. 
 
Nu har jag kletat på en ansiktsmask och tittar på Medium innan det är dags för läggdags - i morgon är det bal och då måste man ju vara fin!
 

Follow on Bloglovin